Stora förändringar medför många nya möjligheter

Ingen vill att sådant här ska hända, för man vet att smärta är oundvikligt i situationer som dessa. Men ibland så måste förändringar ske, och det var dags för det nu.

Det kan verka ha kommit plötsligt, men mitt beslut har inte varit förhastat utan väl genomtänkt. Och nu i efterhand känner jag att det var rätt beslut för mig.
Det är lugnande och känns skönt att det inte finns någon ånger eller några tvivel inom mig. Det känns bra.
För ögonblicket är jag mest hoppfull och spänd av förväntan på vad framtiden har att bjuda på, både inom den närmaste tiden och på längre sikt.

Vi kan båda hamna var som helst när som helst, och ingen vet var eller hur det kommer att ske. Vi har frihet att välja precis hur vi vill leva framöver, var för sig. Vi har möjlighet att smida stora planer och sätta mål att sträva mot i våra nya liv.

Det känns som att min kris kommer att dröja. Nu ligger fokus på att lösa det praktiska, göra det bästa av situationen vi hamnat i och se till att vi båda lyckas komma ur den vid så gott mod som möjligt. Det är troligtvis lättare för mig eftersom jag redan när jag funderade över beslutet hann bearbeta den första vågen av chock, sorg, rädsla och andra negativa känslor förknippade med en sådan här händelse. Jag "visste om det först", och ligger därför ett par steg före.

Även faktumet att det var mitt beslut gör mig tryggare i situationen, då jag redan har förmåga att blicka framåt och finna saker att se fram emot och må bra av.

Det är inte så att jag är oberörd av händelsen, inte alls! Att prata om detta med Andreas var det svåraste och jobbigaste jag någonsin gjort! Jag tampas med skuldkänslor samtidigt som jag vet att det inte kunde blivit på något annat sätt. Hade det inte skett nu så hade det skett senare.

Men jag har tänkt. Jag har tänkt på hur omgivningen ska uppfatta situationen. Hur de ska se på oss, och tycka och tänka om det de ser.

Jag kommer säkert verka "alldeles för glad" enligt vissa, efter vad som faktiskt har hänt.
MEN. Jag kommer att göra mitt bästa för att se det positiva istället för det negativa, även om det senare också måste bearbetas och ges utrymme i huvud och hjärta.
Jag kommer att fortsätta ägna mig åt aktiviteter jag tycker är kul och jag kommer att fortsätta umgås med människor jag tycker om och som gör mig glad.

Hur hade Du velat ha det?
Om man kan - varför inte vara glad? Inte ska jag behöva tvinga mig att vara ledsen "för att jag borde vara det" i andras ögon. Sorgen kommer att komma, men det är ingenting jag kommer att sträva efter direkt. Jag kommer att må dåligt emellanåt vare sig jag vill eller inte, det hör liksom till.

Snälla försök förstå mig och ge stöd, istället för att döma eller anklaga.
Tack.