måndag, december 31, 2012

Varför drog jag ut på det?

Uppdatering av läget när det gäller ämnet för mitt blogginlägg publicerat den 11e december:

Det har visat sig att min nya vän ville vara mer än vän med mig. Jag hade det nog på känn egentligen, men ville inte se det.
Jag hade velat vara bara vän, men att ha en vänskapsrelation med någon som egentligen vill gå längre än så är ingen hit. Det är i alla fall min erfarenhet av liknande situationer.
Det är oerhört tungt att vara obesvarat förälskad i någon, och det är obekvämt och jobbigt att veta att en vän är förälskad i en.

Jag har därför sagt till personen ifråga att vi inte bör ha kontakt mer, för bådas bästa.

Varför drog jag ut på det?
Jo, för så länge jag inte ville inse det så kunde vi fortfarande vara vänner. Men faktum är ju att detta var oundvikligt - ju längre jag har dragit ut på det, desto mer känslor har det funnits tid för att utveckla.
Förr eller senare hade jag ändå varit tvungen att antingen fråga rakt ut som jag gjorde nu, eller få det bekräftat på något annat sätt.

Nu är det som det är, trist nog, men det är bara att se framåt och hoppas på att det kommande året bjuder på nya värdefulla relationer :)


Lever du som du bör göra?

Jag tror att mitt nyårslöfte inför det gångna året var att äta mindre kött och laga vegetarisk mat oftare. Det höll ett tag, men sedan sket det sig. Som det brukar vara, alltså :P
De hälsorelaterade nyårslöftena tror jag är allra vanligast. Kost och motion, sömnvanor och fritidsaktiviteter - vi vet ju alla hur våra liv egentligen BÖR se ut, eller hur?
Man bör väga ett visst antal kilon i förhållande till sin kroppslängd, man bör sporta eller motionera ett visst antal timmar i veckan, man bör sova si och så många timmar per dygn, osv.

Men tänk efter. Visst, du kanske jättegärna hade levt ditt liv så och gjort allt du BÖR göra. Men hur många klarar verkligen av det i praktiken?
Nu menar jag varken fysiskt eller mentalt, utan rent livsstilsmässigt.
  • Man måste ha rätt arbete. Inte alltför långa dagar eller för långt till jobbet. Helst inte för mycket stillasittande under arbetstid, och helst en rätt så bra lön.
  • Man måste ha "rätt" familjesituation. I hur många familjer finns det exempelvis tillräckligt mycket tid (och ork?) över till att bara ta hand om sig själv som förälder och göra sådant man tycker är roligt? Hur ofta kommer man i säng i tid, eller sover hela nätter? (förälder eller ej)
  • Bra filmer och intressanta teveprogram sänds ofta tämligen sent på kvällarna, likaså många härliga gruppträningspass på gymmen. Samtidigt så ingår tidiga morgnar i väldigt många yrken. Hur ska man lyckas tillgodose sina behov när det ser ut så? Man tvingas till att välja mellan de goda tingen nöje eller träning och sömn. Hur många tror ni lyckas pricka i samtliga punkter på BÖR-listan egentligen?? =/
Det finns självklart dem som trots allt gör det, vilket kan bero på en stark vilja eller kanske tur med ens livssituation. Eller både och.

Det jag vill komma fram till är att man bör ta små steg. Huvudsaken är att du tar dig framåt, farten spelar mindre roll.
Jag har flera gånger försökt förändra någonting i mitt liv till det bättre, tänkt "Nu jäklar! Jag är taggad, det här ska jag fixa! Lika bra att slå på stort när jag ändå är igång?", och så har jag gjort upp en plan.
Jag kan vara väldigt ambitiös när det finns någonting jag vill göra. Ska jag göra det så vill jag göra det ordentligt och bra, så att jag verkligen blir nöjd med resultatet.
Men jag tror att det är där jag fäller mig själv liksom. För visst kan det gå finfint till en början - allting flyter på och går enligt planen och jag känner mig grym som faktiskt pallar det!
Men så händer någonting oväntat, min situation förändras eller motivationen får en dipp. Då blir saker och ting inte längre som jag planerat och vill, och jag blir besviken på mig själv.

Jag har bestämt mig för att avlägga ett annorlunda löfte i år. Ett löfte som inte handlar om mätbara prestationer, hälsa eller välgörenhet (vilket gissningsvis är ett annat populärt nyårslöfte-ämne).

Jag ska klura på det under kvällen.

Vilket blir Ditt nyårslöfte, om du har planerat något? :)

söndag, december 30, 2012

Lev DITT liv

Snart välkomnar vi ännu ett nytt år och tar farväl av ett annat.
Var står jag den här gången då?
Förra nyårsafton vill jag minnas firades i Kalix tillsammans med mitt ex och hans familj. Tindra var med och det bjöds på god mat och sköts fyrverkerier.

 Mycket har hänt sedan dess. Den första stora och minnesvärda händelsen var självklart vår 3 veckor långa Thailandsvistelse. Det var en underbar resa och jag vill definitivt göra något liknande igen, helst snart.

Några månader senare tog det slut mellan mig och min dåvarande pojkvän.

Sedan träffade jag kort därpå en ny fin kille att kära ner mig i. Vi var tillsammans i 5 underbara, händelserika, turbulenta, spännande, mysiga månader innan även det förhållandet tog slut för några veckor sedan.

Det är väldigt mycket som har hänt den senaste tiden. Jag har samlat på mig många nya erfarenheter, både positiva och negativa, och jag har lärt mig otroligt mycket av allt jag har varit med om!
En del lärdomar har jag nog inte ens reflekterat över än, men jag är säker på att jag kommer ha nytta av dem någon gång senare i livet.

Även den sociala konstruktionen i mitt liv har förändrats avsevärt, vilket känns både sorgligt och bra på samma gång. Jag har gått igenom förändringar som kommer att påverka mitt sätt att vara och agera. Jag har en ny syn på vad som är viktigt. Vad man bör kämpa för och satsa på när det gäller framtid och drömmar, och när det gäller relationer.
Jag har lärt mig en del hårda sanningar. Saker som varit riktigt jobbiga att inse, men som jag nu har förstått faktiskt stämmer. Och även om det har varit tufft så känns det bra att ha tvingats tampas med detta, för jag tror att det kommer att leda till gott i slutändan.

Jag ska fortsätta att göra mitt bästa. Mer än så kan jag inte.

Jag vet att vissa av de personer som fram till nu har funnits i min närhet inte längre kommer att vilja stå kvar vid min sida, och det kan jag förstå. Jag gör mina val och alla ni andra gör era val, och vi ska respektera dessa.
Och inga förklaringar ska behövas, man ska inte vara tvungen att rättfärdiga ens beslut för någon annan än en själv.

Det är en del av mitt nya förhållningssätt och jag ska försöka hålla fast vid det så gott det går. Jag kommer säkerligen att mista en del människor i och med detta, men dem jag kommer att ha kvar är dem som verkligen är värda att uppskatta.

På samma vis kommer jag att försöka stå vid mina vänners sida oavsett vad som händer, så länge de vill ha mig där.

Jag hörde ett citat häromdagen som fastnade i mina tankar. Jag minns det inte ordagrant och jag minns heller inte var jag hörde det ifrån, men det handlade om att det är sällan man hatar en person utan snarare dess gärningar och beslut.
Alltså kan man ogilla en persons handlingar eller val i livet bäst man vill, men oftast är det nog så att det bara är just det man ogillar och inte personen i sig.

Att folk gör mer eller mindre "dåliga" val betyder inte nödvändigtvis att människan är en dålig eller ond person. Jag tror att vi ibland måste vara bättre på att helt enkelt lita på att andra har goda anledningar bakom sina beslut även om man som åskådare ibland inte alls kan se eller förstå dessa. Jag har tagit beslut som jag vet verkar helt omotiverade för min omgivning, men så är det inte. Annars hade jag ju inte valt att göra precis så som jag gjort, eller hur?

Alla gör sitt bästa här i livet. Döm inte andra efter hur de väljer att leva sitt liv.

Det är ju trots allt DERAS liv.

lördag, december 29, 2012

Vill du bli min vän?

Det finns en sak som jag tror att jag aldrig riktigt har haft. Och trots att det är en viktig del i många människors liv så har jag inte riktigt saknat det heller.
Inte förrän nu.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft en person i mitt liv som jag har kunnat berätta allt för. Jag har berättat mycket för många av de vänner jag haft i mitt liv, men aldrig ALLT.
Det har alltid funnits gränser för vad jag har "kunnat" prata om med mina vänner. Var den gränsen finns i en relation tror jag till mångt och mycket har att göra med hur lika man är som individer. Ju mer man liknar varandra, desto mer utrymme har man att prata om saker. För ju mer man liknar varandra desto bättre förstår man varandra, av naturen liksom, och förståelse ger en den säkerhet man behöver för att berätta även de pinsammaste eller känsligaste saker för någon.
Jag kan tänka mig att det underlättar en hel del om man exempelvis har samma sätt att se på livet i stort. Vad är viktigt? Hur tänker och agerar man i de situationer som livet bjuder på? Vad är respekt, och vad är rätt eller fel?

Även ens tidigare erfarenheter påverkar. En person som har upplevt en liknande sak som du förstår dig antagligen bättre än någon som inte har det. Eller så bör personen vara öppensinnad och lyssna utan att döma för att sedan, med mer kött på benen, bilda sig en uppfattning om det hela.

Så vad ska man kunna prata med sina vänner om?

Min uppfattning är att man har olika vänner för olika ändamål, för så har jag haft det hittills. En del personer är roliga att bara "hänga" med - spela tevespel, snacka skit eller festa med. Ytliga prylar.
Andra människor finns där mer för stöd och tröst. Det är dem man vänder sig till när man har det svårt. När man behöver prata ut om någonting jobbigt och lasta av lite av bördan, eller fråga någonting privat eller be om goda råd.

Jag har haft vänner av båda dessa sorter, men det måste ju finnas någon som passar för allt?

Jag önskar att jag hade en vän som jag kunde gå till närhelst jag fick lust. Någon jag inte skulle behöva planera aktiviteter med, utan träffa helt spontant vilken dag som helst. Någon som är bra både på att snacka skit och att prata allvar. Som är rolig att såväl bowla med som att promenera med eller sitta hemma och se en film med.

Någon som jag inte skulle behöva hålla undan någonting för, eller för den delen överdriva någonting för.
Någon jag skulle kunna vara helt ärlig med och veta att den ändå skulle stanna kvar.

Jag är avundsjuk på dem som har sådana vänner. På dem som i en tråkig stund kan ringa någon kompis för att två minuter senare ha trevliga planer för resten av kvällen.

Från och med nu ska jag göra mitt yttersta för att vara mig själv. Jag ska säga vad jag tycker oftare än jag tidigare gjort, och jag våga säga ifrån om sådant jag tycker är fel. På det sättet bör jag snart märka vilka som verkligen klickar med mig och vilka som egentligen inte gör det.
Förhoppningsvis skapar det en chans för mig att hitta någon som vill umgås med mig utan en massa förbehåll, gränser och regler. Någon som jag kan dela allt med. Någon som kan vara sig själv med mig, känner sig trygg med mig och har kul med mig, och vice versa.

Jag vill ha en bästis.
Var hittar jag en sådan?

tisdag, december 18, 2012

Någonting ALLA bör se

Detta når antagligen främst ut till dem i hundvärlden som INTE bidrar till den extrema aveln utan faktiskt bryr sig. 
Varenda person som ser den är förstås viktig för ju fler vi blir MOT detta, desto mindre kommer "de andra" till slut ha att säga till och bestämma om.
Sprid och rekommendera - öppna folks ögon. Och det gäller i allmänhet, för det är inte bara hundägare som behöver veta detta, även om det troligtvis är de som har störst intresse i att titta.


http://www.svtplay.se/video/913655/ett-renrasigt-helvete-vad-hande-sen


För våra hundars skull!



lördag, december 15, 2012

Andra träningspasset avklarat!

Premiärtränade på Sensia i torsdags, en timme träning och en halvtimme stretching. Idag blev det 45 min träning och 20 min stretching. Jag värmde upp med lite powerwalk på bandet i 10 min, och sedan sprang jag. Jag hann ca 5km på 35 min, vilket jag är nöjd med!
Vi får se när nästa pass blir, troligtvis under någon av mina lediga dagar nästa vecka. Här ska tränas upp kondition! ;P

torsdag, december 13, 2012

Ungdomar, se upp!

Snart ska jag och Tindra traska iväg in till stan för vårt andra gosbesök på Ungdomens hus!
Hoppas det blir lika mysigt och lyckat som förra gången :)

onsdag, december 12, 2012

Livet sliter i mig

Det känns som att livet drar i mig från flera olika håll.
Snart går jag av på mitten!
Att ha tunga beslut att fatta, att känna sig begränsad i sina möjligheter att göra det man vill, att försöka göra sitt bästa och ändå hamna fel. Känslor mot tankar, hjärta mot huvud.
Ibland känns det som att vad man än gör så blir det inte riktigt bra. Så känns det just nu.
Pest eller kolera. Eller både och.

Var så god och välj! =/

tisdag, december 11, 2012

Man kan aldrig lära sig färdigt!

Igår kväll kom en vän hit och var här i några timmar. Dessa timmar spenderades genom att bara sitta och prata med varandra. Samtalsämnena varierade givetvis, men det mesta var ändå ganska personliga saker. Sådant som man inte berättar för vem som helst hur som helst.

Det är intressant vad förvånansvärt nära man kan komma varandra på väldigt kort tid om det känns rätt.
Jag och personen som var här igår hälsade på varandra för första gången för bara ett par månader sedan, och det här var första gången vi umgicks "privat".
Varför känns det helt rätt att öppna sig för vissa, men inte för andra? Ett fåtal gånger i mitt liv har jag mött sådana människor som jag utan att blinka anförtror mig åt efter bara en kort tids bekantskap. Varför just dem?

Det är sådana relationer man ska ta vara på - de som känns sådär självklara och enkla.
De som bara händer, utan att man anstränger sig eller planerar dem.

Gårkvällens besök piggade upp. Den fick mina tankar på annat än allt det som gnagt mig den senaste tiden. Det är spännande att lära känna nya människor, och man kan aldrig lära sig färdigt!

Vi ses snart igen, kompis! :)

söndag, december 09, 2012

Jag måste ta tag i saker och ting!

Det finns så mycket människor omkring mig, men ändå vet jag inte vem jag ska prata med.
Jag vet liksom inte vad jag vill säga egentligen!

Vill jag ha tröst?
Ja, det vill jag nog.
Vill jag förklara mig och få medhåll, som någon sorts bekräftelse på att jag faktiskt inte har gjort ALLTING fel de senaste månaderna?
Jo, det skulle också kännas rätt skönt.

Men mest av allt skulle jag vilja att någon förstod mig!
Att någon fick prova att uppleva det jag har upplevt. Att känna allt det jag känner, tänka alla tankarna jag tänker, och befinna sig i den situationen som jag befinner mig i.
Men det går inte.
Och hur mycket jag än vill, så kan jag inte trolla bort all den där röran...

Det ska bli otroligt skönt att gå till kuratorn igen nu till veckan!

Världens bästa hund värmer sin mattes knä
En annan sak som jag tänker mycket på just nu är hur jag vill fira min födelsedag.
Vill jag ens fira den, och hur då i sådana fall?

Just nu vill jag mest bara ligga under täcket och försöka sova bort timmarna. Tur att jag har Tindra, för utan henne hade jag faktiskt kunnat stanna inne all min lediga tid. Jag har för det mesta ingen lust alls för någonting. Lägenheten har inte städats ordentligt på flera veckor, jag själv är inte heller direkt det fräschaste på jorden, disken täcker hela min diskbänk och tvättkorgen är full. Jag ligger efter med skolarbete.
Jag har snart ingenstans att bo längre, men jag vill helst inte lämna Luleå riktigt än.
Jag måste ta tag i saker och ting!

Tror inte att jag skulle lyckas ha riktigt kul just nu, om så bara för en kväll, men det skulle helt klart vara skönt att omge sig med goda vänner...

Jo, det blir nog ett firande ändå!

lördag, december 08, 2012

Calleth you, cometh I

Det är när man går igenom de tuffare delarna av livet som man inser vilka fina människor man faktiskt har i sin omgivning. Så känner åtminstone jag :)

Tack alla ni som har funnits och finns där för mig. Det har kommit hjälpande händer även från oväntade håll, och jag uppskattar dem allihop ska ni veta!

Vad skulle man göra utan sin familj och sina vänner?
Jag vet inte hur jag hade klarat mig igenom allt utan min hund vid min sida!

När ni någon gång känner att ni behöver stöd eller hjälp - "calleth you, cometh I!" :)

Det är svårt

Idag städade jag bort rosor som jag har fått från dig.
Det var svårt.

Hur dumt vårt förhållande än slutade så har vi haft många fina stunder tillsammans. Saker du givit mig som jag har behållit påminner mig om det som varit bra. Det mysiga, det spännande, det romantiska, det roliga, det underbara.

För jag minns allt det, och jag minns det väl. Och jag kommer fortsätta att minnas det, och sakna det. Det kan tyckas osmart att så ofta tänka tillbaka på det goda när där även finns så mycket ont, särskilt nu under den senaste tiden, men jag måste göra det. Om jag inte påminner mig själv om allt det bra utan bara framhäver det dåliga, hur ska jag då förstå mig själv?
Hur ska jag då förstå varför jag stannade kvar i en situation som jag mådde dåligt av - om det inte fanns en enda gnutta gott i det hela? Hur ska jag då förstå varför jag lät mig själv offra sådant som betydde mycket för mig - om det inte var så att jag även vann annat som också var betydelsefullt?
Hur ska jag kunna stå för mina val under den här svåra tiden om jag inte längre minns varför jag gjorde dem?

Jag önskar att det inte hade blivit så här. Jag önskar hade vi hade kunnat slippa bli ovänner och hamna i det hål hålet av problem, ilska, sorg och besvikelse.

Var det verkligen detta som krävdes för att få ett ordentligt slut på alltihop?
Vem vet, tjafset och allt det jobbiga kanske hade fortsatt i en evighet till annars?
Jag säger absolut inte att den nuvarande situationen INTE är jobbig, men nu är det jobbigt på andra sätt och av andra anledningar.

Vi gör alla våra val i livet, och vi måste stå för våra beslut och våra handlingar. Det gäller även dig. Man kan inte bete sig illa mot andra människor på det viset du gjort och inte förvänta sig konsekvenser. Ju allvarligare snedsteg desto allvarligare konsekvenser. Så fungerar det, och det är så det måste bli.
Nu när det är som det är så hade det varit lättare om jag kunde BARA ogilla dig, men det kan jag inte. Andra kanske kan, men inte jag.

Hur gick det så galet? Alla gör sitt bästa här i livet, och ändå går saker och ting på tok.
Jag försöker bli sams med mig själv över mina beslut den senaste tiden.

Det är svårt.

Jag kommer alltid att minnas det underbara!

onsdag, december 05, 2012

Bostad sökes!

Så här ligger det till:
Jag bor just nu i en fin liten lägenhet tillsammans med min hund. Jag har nära till jobbet, fina hundvänliga grönområden runt knuten och promenadavstånd in till stan. Det låter väl bra?

Problemet är bara att det inte är min lägenhet. Det är en bostadsrätt, och jag korttidshyr den av lägenhetsägaren.
Det ursprungliga kontraktet sträckte sig 6 månader - från den 1a juli till den sista december.
Jag fick det nyligen förlängt en månad, och som det ser ut nu så bor jag alltså här fram till den sista januari.

Om jag inte hittar en ny bostad som jag kan flytta till innan den sista januari så blir jag bostadslös.

Chansen finns att jag får mitt nuvarande hyreskontrakt förlängt ytterligare någon månad, men det är ingenting jag kan räkna med.

Det enda alternativet för mig ser i nuläget ut att vara att ta mitt pick och pack (och hunden) och flytta ner till min familj i Stockholm. Jag har de senaste åren planerat att jag ska flytta dit, men inte så här hastigt. Jag vill känna mig "klar" med Luleå först. Jag vill hinna avsluta eller lämna över pågående fritidsprojekt, jag vill säga hej då till både folk och platser, och jag vill gärna ha någon typ av plan på hur jag vill att mitt 08-liv ska se ut när jag väl flyttar.

Så vänder jag mig till er, mina nära och kära, för hjälp med att hitta en bostad antingen i Luleå eller i norrort utanför Stockholm. Jag kommer från Upplands Väsby och har större delen min familj kvar där så det är där någonstans i krokarna jag vill hamna när jag flyttar ner - Sollentuna/Väsby/Märsta.

När det gäller Luleå så är de enda kraven att min hund kan flytta med och att jag kan ta mig till jobbet till fots, med cykel eller med buss då jag inte har körkort.

Jag är skötsam och min hund likaså. Jag betalar räkningar i tid, har ytterst sällan hemmafester och tar alltid bort luddet i tvättstugans torktumlare. Min hund för inget väsen av sig och är omtyckt av alla.

Snälla, tipsa mig om ni hör om något boende som kan passa!
Tack på förhand! :)

torsdag, november 29, 2012

Mitt emellan eller ingenting alls

Det är så här det måste vara, tyvärr.
Jag kan inte stressa mig tillbaka till rätt känsla och hopp om oss, lika lite som du kan låta bli att känna det du känner och helt släppa taget om din vilja och ditt hopp.
Det måste bli där någonstans mitt emellan. Eller ingenting alls.

Att ta det lugnt är ingenting dåligt utan snarare en säkerhetsåtgärd. Ju försiktigare man är desto mer hinner man känna efter, rätta till eventuella fel och enas om hur man ska fortsätta vidare. Att gå tillbaka på en gång och hoppa över ett steg eller två, bara för att man saknar att vara där och för att man så gärna vill dit igen - det funkar inte.

Stress och press är relationsdödare. Vare sig man skapar det medvetet eller om det bara råkar uppstå mitt i all vilja och kärlek så fungerar den på samma sätt. På mig har det den effekten att jag kan bli rädd, osäker och drar mig bakåt istället för att kämpa. Alla reagerar säkert på olika sätt, men så här är det i alla fall för mig.
Att pressa mig gör mig inte mer motiverad. Tvärtom.
Jag måste få ta detta i min egen takt, åt vilket håll det än bär. Jag vet att vi är oense om hur detta bör fungera, men jag kan inte kompromissa. Vi måste båda göra det som är bäst för oss själva, inte för "oss".

måndag, november 26, 2012

Jag ÄR arg, jag lovar

Varför har jag så svårt att vara arg på dig? =/
Du har varit elak. Inte alltid med flit just för att göra mig illa, men ändå. Även om det vissa gånger har handlat om något dumt som du har råkat säga bara för att du har varit arg så känns dina ord. De har stuckit mig i hjärtat inte bara när jag hört dem yttras från din mun, utan även då jag någon gång tänkt tillbaka och blivit påmind om dem.

Så varför har jag så svårt att vara arg på dig?


Det vi upplever i våra liv gör oss till dem vi är

Fick rejält ont i magen idag.
Min gissning är att det inte orsakades av något fysiskt knas i kroppen utan av de senaste dagarnas omtumlande händelser och den storm av känslor och tankar som ockuperat mitt inre sedan dess.

Jag känner mig upprörd, arg, besviken, men känner samtidigt sorg och saknad, kärlek, tacksamhet och uppskattning.
Jag vet att jag har förlorat mycket genom att ta detta beslut. Jag har förlorat en person jag älskar och som har betytt mycket för mig och jag har raserat de drömmar vi en gång hade tillsammans och skapat mig en osäker framtid.
Men samtidigt vet jag ju varför jag tog detta beslut, och de anledningarna har inte försvunnit bara för att vi saknar varandra.


Den här hösten har varit den jobbigaste perioden i mitt liv.
Allt det jag har gått igenom de senaste månaderna har gjort att jag tappat tro på mig själv och min styrka. Jag har låtit mig bli respektlöst behandlad och stått ut med sådant som jag aldrig tidigare trodde att jag skulle tillåta mig själv att bli utsatt för.

Men det har självklart inte varit dåligt rakt igenom. Långt därifrån!

Jag har upplevt en kärlek och hängivenhet jag aldrig tidigare upplevt. Jag har fått känna mig betydelsefull, vacker och unik, och jag har stundtals känt mig oerhört bortskämd. Jag har varit med om romantiska och knäppa äventyr jag aldrig hade velat vara utan och aldrig heller kommer att glömma. Det har även varit många fina stunder av djup förståelse, samhörighet, öppenhet och hopp.

De dalar vi upplevt tillsammans har dock tagit för hårt. För varje gång vi var osams så kände jag mig svagare och svagare. Jag kunde inte stå fast vid mina beslut och åsikter, och till slut hade jag till och med svårt att ta några beslut över huvud taget.

Att tjafsa över småsaker, att vara osams var och varannan dag, att aldrig veta vad som kommer att funka och vad som kommer skapa problem, att aldrig veta när nästa dust blir eller hur den kommer att sluta. Att aldrig kunna slappna av ordentligt, njuta av den goda utan en tanke på det onda och blicka framåt på grund av rädslan för att något ska gå fel i vilken sekund som helst, det har varit det mest påfrestande. Det var det som tärde mest på mig. Att inte kunna känna mig trygg och helt utan oro.

Jag var så rädd att de fina stunderna skulle ta slut att jag inte kunde uppskatta och ta vara på dem som jag borde ha gjort. För jag visste ju att nästa vägbula skulle dyka upp så småningom, frågan var bara när.

Jag gick från att vilja dela mitt liv, mina drömmar och min framtid med personen jag älskade, till att förvänta mig att bråk fanns precis runt hörnet och att det inte var någon idé att hoppas på eller planera någonting roligt alls. Det hade ju hänt ett flertal gånger att vår osämja gjorde att vi inte kom oss iväg på aktiviteter vi hade planerat att göra, så varför skulle det bli av den här gången? =/

Mina negativa tankar blev till en ond spiral som bara pekade neråt. Jag försökte tänka om, ta nya tag och hoppas på att det skulle bli bättre, men så stötte vi på ännu ett hinder och min motivation till att kämpa försvann på ett ögonblick.

Du förminskade mig och gjorde mig illa men samtidigt höll du mig kvar, öste kärlek och fina ord över mig och försäkrade mig om att det var mig du ville dela ditt liv med. Det var du som gjorde mig upprörd, men det var även du som försökte inge hopp hos mig om att vi kunde klara vad som helst tillsammans bara vi ville. Du hotade med att ge mitt handlande allvarliga konsekvenser, men fanns helt plötsligt där för mig som tröst när jag blev villrådig och kände hopplöshet över vår situation. 

Jag svalde det negativa och trodde på det positiva, och jag gjorde det alldeles för länge.
Jag borde har stått fast vid mitt beslut redan första gången jag kände att jag ville gå, men det är lätt att vara efterklok.

Det fanns så mycket jag ville göra med dig - resa och upptäcka världen tillsammans, leva ihop, gå på konserter, visa dig platser från min barndom, vara med vid ditt första bad i havet eller vid ditt första besök i tatuerarstolen, skaffa fler husdjur, kanske familj?
Allt det är borta nu. Det försvann lite i taget längs vägen.

Vi var inte menade för varandra, men jag hoppas att du finner kraft att kämpa vidare och sträva efter lycka tillsammans med någon annan.
Vi är alla värda att vara lyckliga, så även du.
Du har gott inom dig. Jag vet det, för jag har upplevt det.

Jag önskar dig en ljus framtid, men utan mig vid din sida.
Det vi upplever i våra liv gör oss till dem vi är.
Trots att vårt förhållande fick ett trist slut så är jag tacksam för det du givit mig och det vi har upplevt tillsammans.
Jag hoppas att du en dag kommer att se tillbaka på det som hänt och känna likadant.
Jag ber dig inte att fortsätta älska mig, bara att inte hata mig.

//mongo

fredag, november 23, 2012

Vad väger tyngst?

Varför måste huvudet och hjärtat vara så osams just nu? =/
Hamnar i situationer och blir "tillsagd" att hantera den på ett sätt av huvudet, men på ett annat sätt av hjärtat. Vad väger tyngst? Varför kan de inte bara vara sams??

Redigering:
Nu blev det plötsligt otroligt lätt att bestämma sig!
Synd att det gick som det gick, men det var kanske det som behövdes..?

Jag kommer att klara mig fint.

tisdag, november 20, 2012

En förebild eller två

I detta inlägg kommer jag att använda det just nu väldigt omtalade ordet "hen", helt enkelt för att låta de omnämnda personernas identiteter förbli en hemlighet.

Jag har en bekant vars närvaro i mitt liv har påverkat (och fortfarande påverkar) mig en hel del, åt det positiva hållet. Eller nej det är nog två personer, nu när jag tänker efter, men det personlighetsdrag hos dem som jag beundrar så enormt är detsamma hos dem båda två.

Dessa två personer är nämligen oerhört bra på att säga vad de tycker och stå för sina åsikter, oavsett hur de och deras yttranden kan komma att uppfattas och vilka reaktioner de kan få. De är så säkra i sig själva, vet vad de vill (och absolut INTE vill) och det är bara att ta det eller gå. De är ärliga och raka och därför svåra att missuppfatta och ibland känner jag mig till och med en aning chockad över att de faktiskt kan uttrycka sig på det sättet de faktiskt gör!

Jag tror att just detta har gjort så stort intryck på mig för att jag känner att jag själv saknar det. Jag vill gärna vara till lags och ogillar starkt när någon blir arg på mig. (Har månntro även detta med min prestationsångest att göra??)
Jag är feg när det gäller att säga ifrån, till och med i situationer då jag hör eller ser någonting jag helt klart tycker är absolut fel. Jag håller istället tyst och lider av att uppleva alltihop. 

Jag vet att det är fel och jag mår dåligt av det, men jag saknar den styrka och säkerhet som krävs för att säga ifrån på skarpen. Jag vill hellre gå sicksack och undvika problem utan en redig konfrontation.
Jag har aldrig blivit rejält osams med en vän eller ens någon i min familj.
Jag vet inte vad som känns värst - att säga ifrån till någon jag känner eller att säga ifrån till någon jag inte känner.
Varje gång jag låter en sådan här situation passera, då jag vet att jag egentligen borde säga eller göra någonting men trots det låter bli, så tycker jag illa om mig själv och tänker att "nästa gång, då ska jag minsann våga!". Det händer dock aldrig, och det ger mig dåligt samvete och sämre självförtroende.

Jag älskar att umgås med dessa två personer! Det är som att det smittar, liksom. "Kan hen så kan jag".
Efter ett samtal eller efter att ha umgåtts med någon av dem känner jag mig starkare med en gång, utan att de egentligen har gjort eller sagt någonting särskilt.

Jag beundrar dem och jag vill bli mer som dem när det gäller den här biten för jag vet att det är det som blir bäst för en i längden. Att slippa oroa sig över vad andra tycker, att våga säga högt vad som rör sig inne i huvudet på en, att behålla dem personer i ens närhet som tar en för den man är och strunta i var resten tar vägen...

Men hur gör man? =/

lördag, november 17, 2012

Önskar tillbaka någonting jag saknar

Igår kväll var jag på Machinae Supremacys releasespelning för deras senaste album "Rise of a Digital Nation".
Jag gick dit med min pojkvän.
Vi var där i god tid, och varefter folk ramlade in så hälsade jag på de personer som jag känner. Det var härligt. Det var härligt att återse folk som jag umgicks med när jag började åka hit upp till Luleå, innan jag flyttade hit. Det var härligt att känna att jag fortfarande har en lika fin relation till dessa mmänniskor, trots att jag knappt träffar dem eller ens har kontakt med dem regelbundet längre. Jag kände mig genast lite mindre bortglömd här i världen.

För lite så känns det - som att jag "finns mindre" nu för tiden. Jag umgås inte lika mycket med folk (varken personer jag känner eller helt nya människor) som jag brukade göra.
Konserter, salsaevenemang, utekvällar på krogen, hemmafester, jobb/skola...
Konserter är det snålt med här uppe så det intresset har varit svårt att tillgodose sedan jag flyttade hit från Stockholm.
När det gäller salsadansandet så är jag inte längre med och håller i några kurser men går på de fester som anordnas och har varit på fridansen ett par gånger under hösten. Vi har varit på desto fler buggfridanser (eftersom pojkvännen håller på att skola in mig) men där har jag inte lärt känna någon än, och så länge jag håller mig till att bara dansa med min kille så lär jag inte göra det heller.
Går ut gör jag sällan, eftersom jag inte känner att jag riktigt har någon att gå ut med som jag skulle kunna ha riktigt kul med. Någon som tycker lika mycket om att dansa som jag, som inte super sig redlöst full eller beter sig illa, och som är intressant att prata med. Visst tycker jag om att gå ut med Merlin, men det är a andra anledningar. Det är mer mysigt, liksom.
Det var länge sedan jag var på en hemmafest, det känns som evigheter sedan. Jag funderar på ifall jag ska fixa en fest till min födelsedag, men det känns inte som att det skulle bli särskilt lyckat... =/

För det första så kommer jag att vara mitt upp i att fixa i ordning med möbler och prylar efter flytten (som äger rum i mitten av december, från den nuvarande lägenheten till den min pojkvän just nu hyr ut i andra hand). För det andra så vet jag inte vilka jag skulle bjuda.
Det är nämligen så att just den biten är en aning komplicerad i nuläget, vilka jag vill/kan umgås med. Att ha en pojkvän som inte klickar med ens vänner är oerhört jobbigt och svårt att hantera =/
Om jag bjuder alla dem jag betraktar som vänner så kommer det antagligen att finnas ett flertal personer på festen som inte går ihop, och det blir inte något roligt födelsedagskalas :(

Under mitt födelsedagsfirande vill jag slippa tänka på dåliga saker. Då vill jag bara glädjas åt trevligt sällskap, fina vänner och roliga aktiviteter. Då vill jag känna mig älskad och uppskattad. Då vill jag känna att den dagen/kvällen är till bara för mig. Jag tror tyvärr inte att det kommer att kunna fixas i år. Inte som det ser ut just nu i alla fall.

Hemmafester är över lag ett bra sätt att träffa och lära känna nya människor. Åtminstone i början av dem, innan folk hunnit bli alltför fulla och irriterande. Oftast har det varit så för mig när det gäller hemmafester att jag redan känner de flesta av dem som är där. Det blir ju lätt så att det är ungefär samma gäng människor som festar tillsammans varje gång.
Men ibland har det hänt att jag är den som är helt ny i umgängeskretsen, den nya personen på stället som ingen känner och många är nyikna på. Då har jag blivit ditbjuden av någon som brukar umgås med alla dessa människor, oftast någon som jag nyligen lärt känna.
Jag trivs bra i en situationen! Ju fler nya människor desto roligare! :P
Man får göra ett första intryck hos en hel flock folk och har man tur så finns där någon som man klickar extra bra med. Någon man delar några intressen med eller som kanske är uppvuxen i närheten av en själv.

Att vara på konserten igår kändes sjukt bra. Folket, musiken genom kroppen, stämningen, efterfest på Heroes, ännu en signad CD-skiva av världens bästa band - det tog mig tillbaka till hur mitt liv brukade vara. Jag upplevde återigen en del av det "förut" som jag idag saknar.
Gemenskap, livemusik och headbanging - det är grejer det!
Längtan till Stockholms händelserika musikvärld väcktes definitivt.
Machinae Supremacy spelar där i januari.

Åka?






torsdag, november 01, 2012

Språk är spännande!

En kollega till mig berättade någonting fascinerande på jobbet häromdagen. Hon hade nyligen sett en dokumentär på teve som handlade om en person som reste till ett u-land för att bo hos en grupp människor (en sorts stam) där och försöka lära sig deras språk helt utan hjälp av vare sig tolk eller ordböcker.

Personen/reportern lärde sig språket genom att peka på föremål eller göra saker och sedan fråga vad tinget eller handlingen kallades. På så vis kunde han bara lära sig sådant som han hade behov av. Endast sådant han kunde se, ta på eller göra i den lilla byn.

Det som fascinerade mig mest, och det som gör att jag vill skriva ett blogginlägg om ämnet, är att stammens språk helt saknade siffror!
De använde sig istället av uttryck som "några få", "många", "alla", "lite", "mycket", "mer", "mindre" osv.

Fundera över det!
I den civiliserade, datorstyrda, välorganiserade värld som vi i Sverige och folk i andra i-länder lever i så är siffror ett måste. Vare sig det handlar om telefonnummer, adresser, klockslag eller numrerade sittplatser - vi behöver våra siffror för att vardagen ska fungera.

Har man däremot inga biografer eller teatrar att köpa sig sittplatser till, inga telefoner att ringa med, inga klockor och inget postsystem så vad ska man egentligen med siffror till?

Det räcker antagligen med att meddela att "det finns några bufflar där borta", vem behöver veta ifall det var just fem eller nio stycken?

Detta visar att språk utvecklas efter behov. De ord som finns är de ord som används, och behöver man ett nytt ord eller uttryck så kommer ett att utformas för att täcka det behovet. Alla världens språk utvecklas ständigt - nya ord tillkommer medan andra glöms bort.

De  språk vi känner till kommer inte att vara desamma för personer som växer upp några generationer framåt i tiden.
Språk är spännande! :D

måndag, oktober 15, 2012

Snurrigheter

Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska bete mig, vad jag ska säga.

Vill du ha mig nära eller på avstånd?
Ska jag trösta och krama, förklara och be om förlåtelse, hålla mig undan och inte störa?

Jag vet inte vad du vill. Ibland gör jag rätt, men ibland fel, och jag vet inte varför.

Varför får jag höra sådant som tydligen i själva verket inte är helt sant?
Hur ska jag förhålla mig till saker och ting i en situation som ser ut som det ena men är det andra?
Hur ska jag veta om ingen berättar det för mig?

Jag vill göra rätt, men jag förstår inte riktigt vad rätt är. Jag har nämligen lärt mig att rätt för mig inte alltid är rätt för dig.
Snälla, förklara för mig.
Jag vill, men vågar inte. Jag vill inte, men bör. Jag vill, jag gör, men avvisas.

Vad förväntas av mig?

tisdag, september 25, 2012

Två av två

Resultatet från i söndags: 166,5 poäng!

Vårt andra förstapris alltså, av två möjliga!
Ett till så får vi klassdiplom.
Vi fick 5,5 poäng mindre än på första tävlingen. Orsaken är att jag under nästan hela programmet hade svårt att fånga Tindras uppmärksamhet på det sättet jag hade önskat, och som jag lyckades med på debuten. Inför varje moment brukar jag säga hennes namn för att hon ska titta upp på mig och förstå att "nu börjar vi", men hon var svår att få kontakt med den här gången. Hon tittade åt något annat håll, hon vädrade efter de andra hundarna, hon lyssnade på vad som hände omkring henne och vid ett tillfälle var det en pipleksak som störde hennes koncentration.

Nästa inbokade tävling äger rum i Jokkmokk (japp, du läste rätt!) den 14e oktober, vilket ger oss 3 veckor att träna på.
Det kommer nog mest att bli kontaktträning och linförighet (svängar, sättanden vid halt och fokus), samt ett par försök till med apporteringen.

Hon höll apporten längre den här gången = framsteg! Hon släppte den dock precis i samma ögonblick som tävlingsledaren sade åt mig att ta tillbaka apporten från Tindra. Vilken osis!
Vi fick bättre poäng på ställandet, med sämre på läggandet. Jag föredrar dock den varianten eftersom koefficienten är högre på ställandet och en hög poäng där därför ger en betydligt högre totalpoäng.

Poängen i denna tävling: 

Platsliggande: 10p

Tandvisning: 10p

Linförighet: 7,5p
Sitter ej, vid sväng, nosar, avslut - sitter ej

Läggande: 6p
Mycket segt läggande

Inkallning: 9p
Avslut - snett sättande

Ställande: 9p
Tar 2 steg

Apportering: 7p
Släpper

Hopp över hinder: 7p
Extra kommando, strulig början, avslut

Helhetsintryck: 8,5p

Summa: 166,5p


lördag, september 22, 2012

Tävlingsdags igen!

Imorgon är det dags för tävling nummer två för mig och Tindra.

Jag var nyss ute och körde ett genrep, och det gick superbra! :D
Jag började med att leka med apportbocken i ett nytt försök att göra den rolig :P

Man ska lära känna sin hund, och dra nytta av dess personlighetsdrag och egenheter.
Tindra är som piggast och mest peppad när hon precis kommer ut, det är då hon har som mest energi. Därför lämnade jag kvar henne i bilen så länge som möjligt innan vi skulle in på tävlingsplanen förra gången, och därför gick jag raka vägen till gräsmattan på baksidan ("min" lydnadsplan) och busade med apporten nu ikväll. Om jag tycker är någonting är roligt så tycker Tindra också att det är roligt. Åtminstone roligARE :P
Jag undvek dock att visa för henne att jag även hade frisbeen med mig ut, för om hon hade vetat om det så hade apporten inte varit det minsta intressant. Men det var den nu, och det bådar gott inför imorgon!

Linförigheten försökte jag göra ordentligt, med alla sorters halter och svängar och med en tempoväxling. Det gick finfint!

Jag gjorde några lägganden, vilka alla utfördes kvickt för att vara Tindra!

Jag testade hennes sättanden vid halt, och de var snabbare än vanligt! (Vad har hänt med min hund de senaste två veckorna, vi har ju knappt tränat??)

Jag gjorde två ställanden - det första med och det andra utan hjälp av fysiska tecken. Det andra gick faktiskt BÄTTRE än det första, vilket ju är oerhört bra :)

Att allt detta gick så bra känns sjukt skönt, och jag är grymt peppad inför imorgon! :D

Värt att nämna är att av de 19 ekipage som är anmälda till klass 1 så är Tindra den enda blandrashunden!
På förra tävlingen fanns det en annan blandrashund i startfältet utöver Tindra, och då var det endast 10 startande ekipage.

Min fråga är: Varför ägnar sig inte fler åt träning på högre nivå med sina hundar, oavsett ras/-er? =/
Om man redan när man planerar att skaffa en hund vet att man vill nå högt i en eller några särskilda grenar så kommer man självklart att köpa den hund som man tror passar ens ambitioner. Men om man har en hund, varför inte prova sig fram och se vad den/ni klarar av? :)

Med en blandrashund är man oerhört begränsad inom hundsportsvärlden då det finns fler grenar man INTE får tävla i än vad det finns grenar där blandraser är tillåtna att tävla. Lydnad är en av de få saker man kan ägna sig åt på högre nivå med en blandrashund (ytterligare två är agility och freestyle).
Men det som är så smidigt med lydnadsträning är att man inte behöver särskilt mycket "rekvisita". De enda föremålen som används i klass 1 är ett hopphinder (vilket du ju inte behöver köpa ett, eftersom det går lika bra att träna hopp exempelvis över ett staket eller över de låga räckena på en parkeringsplats), en apportbock (kostar ca 100-200kr beroende på modell) och belöning efter eget tycke (dvs hundens tycke).

Det är med andra ord väldigt billigt att träna lydnad, och du kan göra det var som helst. Faktum är att du helst SKA träna på en massa olika platser för att hunden ska kunna prestera på en bra nivå oavsett miljö och situation.

Jag tycker att tävlingslydnadsträning är utmanande och roligt, och det är betydligt svårare än det ser ut! Allting handlar om att anpassa träningen efter sig själv och ens hund, för det finns inte en enda metod som fungerar för alla.
Det hänger mycket på detaljer och finlir, åtminstone om man vill satsa på de högre poängen. Och det är STOR skillnad mellan vardagslydnad (inte skälla på folk/hundar, gå fint i kopplet, inte hoppa på folk osv) och tävlingslydnad (gå fot med ständig ögonkontakt, komma som ett skott in till vänstersidan på föraren vid inkallning, ta ett föremål i munnen och hålla fast det tills föraren säger "loss"...).

Inlärning av tävlingslydnadsmoment är samma sak som att lära sin hund konster och tricks - momenten innebär att hunden ska utföra beteenden som är onaturliga för den, beteenden som hunden inte skulle göra om vi inte hade lärt den att det är det vi vill ha av den.
Vardagslydnad är mer "sunt förnuft" och sådant hunden bör kunna för att fungera i vardagen med sina ägare och beteenden som många hundar har naturligt. De flesta "felbeteenden", sådant folk går till hundexperter för att bli av med, beror på ostabilitet i hundens liv. För lite motion och aktivering, stress, inkonsekvens i uppfostran, brist på socialisering under uppväxten eller för dåligt med hjärngympa kan alltihop vara bidragande orsaker till att en hund är "stökig".

gör någonting med din hund, vad det är spelar ingen roll. Aktivering skapar välmående hos hunden och stärker relationen mellan hund och ägare. På så vis undviker ni en hel del problem i er samvaro.

Varför inte prova på tävlingslydnad? ;)

Jag återkommer med resultat efter morgondagens insats.
Wish us luck! ;D

måndag, september 17, 2012

I ärlighetens namn...

Hörrni flirtkulor där ute!
Det måste finnas någon av er som är som jag, eller?

Jag vill att du som läser detta ska fundera över och svara ärligt på en sak som gäller raggande/flirtande, uppmärksamhet och otrohet.
När det gäller sådana här saker så finns det inget "fel", bara en hel massa olika "rätt", så kom underfund med var du står i frågan och dela sedan hemskt gärna med dig av ditt resonemang i en (anonym?) kommentar till det här inlägget!


Jag radar upp några situationer eller handlingar, svaret kan vara "ja" eller "nej".
Vad betraktar Du som otrohet?
  1. Att ragga på/flirta med annan person än sin partner UTAN intention att komma någonvart med det?
  2. Att krama någon annan än sin partner.
  3. Att fantisera om eller tänka "djupare" tankar om någon annan än sin partner?
  4. Att ragga på/flirta med annan person MED intention att komma någonvart med det?
  5. Att pussa/kyssa/hångla med någon annan än sin partner.
  6. Att ha sex med någon annan än sin partner.
(I alla dessa exempel utgår jag från att det inte finns en överenskommelse inom förhållandet om att den här typen av händelser/handlingar accepteras. Jag har räknat upp dem på ett sätt som passar min syn på det hela, så känn dig fri att kasta om punkterna hej vilt!)

För mig går gränsen någonstans mellan punkt 3 och 4. Det beror på vilka tankar man haft när man tänkt på någon annan. Men jag skulle nog ändå inte definiera det som otrohet, utan mer som att man borde fundera över ifall man verkligen ska stanna kvar hos sin partner eller inte. Är man riktigt kär och engagerad i sitt förhållande med en annan person så finns det ingen annan, inte på det sättet. Det är i alla fall min erfarenhet och en tanke jag levt efter. Den dagen man eventuellt börjar tänka på eller titta åt andra, då bör det ringa en varningsklocka.

Lägg också märke till den tydliga uppdelning jag gjort mellan de två ragg-/flirtrelaterade punkterna. I mina ögon kan det vara STOR skillnad mellan två till synes exakt likadana handlingar. Ingen situation är den andra lik. Det beror helt och hållet på vad som försiggår inne i huvudet på en i den givna situationen.
Jag vet att det är så för att jag själv är rätt så flirtig av mig, som person. Jag tycker om att synas och höras, och jag njuter av att bli uppmärksammad (japp det låter ego, men jag är bara ärlig).

Detta är orsaken till att jag tar för mig en hel del i vissa sammanhang. Jag kan skämta för att folk ska skratta och jag ska känna mig rolig, jag kan prata mycket för att folk ska lyssna och jag ska känna mig viktig, jag kan klä mig fin någon dag då jag ska in stan för att jag ska känna mig snygg. Sådan är jag.

Jag tror att många känna igen sig i detta, men inte riktigt vill erkänna det för sig själva. Eller kanske för sig själva, men absolut inte för andra!
För det är ju fult att ta plats i Sverige. Tro inte att du är bättre än någon annan. Skryt inte. Showa inte.

Att jag beter på det här viset ibland betyder INTE att jag inte älskar min pojkvän! Det betyder inte att jag vill vara med någon annan än min pojkvän.
För mig är syftet att jag ska känna mig bra, inte att jag vill ragga upp någon.

Min spontana och egoistiska flirtighet ser antagligen ut som mer för den som ser på.
"Flirtar man så vill man ligga med personen, så är det ju."
Eller?

Nej så behöver det inte alls vara. Mitt flirtande är mer som mitt sätt att vara social, om än på ett något överdrivet sätt. Jag gillar att känna mig poppis, och det har jag alltid gjort. Åtminstone sedan den dag då jag för första gången kände mig poppis på riktigt. (Vilket kan ha varit någon gång i högstadiet ungefär??)
Den är en härlig känsla att få känna att folk tycker om en! Det är som en drog. Ingen vill ju känna sig impopulär och utanför? Jag ser helt enkelt till att jag inte gör det. De gånger jag får känslan av någon ogillar mig, eller då jag inser att det faktiskt ÄR så att personen gör det så mår jag dåligt över det och det kan sitta kvar rätt länge i mitt huvud.

Vad detta beteende beror på eller vad detta behov bottnar i vet jag inte, det kanske jag borde ta reda på för att kunna åtminstone mildra det lite..? =/

Tills dess - vi hörs och ses!

P.S.
Glöm inte att kommentera, jag vill ta del av er syn på saken!
D.S.

söndag, september 16, 2012

Jag får visst stå här om jag vill!

Var på hockeymatch med Merlin igår.
Hemmapremiär för säsongen.
Luleå mot Skellefteå.
Det kunde liksom inte bli annat än fullt ös :P

Vi stod i klacken, vilket var första gången för mig. Vi stod nästan i mitten och ganska högt upp, så vi hade relativt bra överblick över hallen och rinken (man ser vanligtvis ännu bättre från sittplats).

Det var högljutt men det var kul! Jag skrek med ganska mycket, trots att jag aldrig hört texten till en enda av alla dessa hejaramsor tidigare. Jag blev hes rätt så fort :P

När det gäller matchen så var det frustrerande med alla de många utvisningarna LHF drog på sig (6st), men i övrigt så var det jämnt och spännande!

Det som främst gör att jag skriver ett blogginlägg om hela grejen är dock inte spelet, utan klacken. Vid ett tillfälle, ganska långt in i matchen, så börjar en man ryta om att: "Ni som inte skriker med eller engagerar er i det vi gör här - stick och lämna er plats till någon annan. Ni borde inte stå här, någon annan är mer värd er ståplats."
Visst har han en poäng, jag förstår att man som klack-freak vill att varje match ska bli så högljudd och het som möjligt och att en klunga tysta och oengagerade personer mitt bland alla galningar kan sabba dynamiken lite,
MEN,
faktum är ju att vem som helst har rätt att köpa en ståplatsbiljett, ställa sig var som helst och skrika så mycket eller så lite man vill! Så som vissa där manade på oss andra så fick man ju för tusan skuldkänslor bara man var tyst för ett ögonblick. (Nu skrek ju jag inte för att de sa åt oss att göra det utan för att jag ville, men jag kan ju föreställa mig hur det hade känts ifall jag var en av dem som inte alls hade lust att väsnas men ändock ville stå i klacken)
En ståplatsbiljett kostar 90kr, medan sittplatsbiljetterna kostar från 100kr upp till över 300kr, vilket säkert är en vanlig anledning till varför folk väljer att stå.

Jag tycker att de som vill ska fortsätta att ta i allt vad de har och göra sitt för hejandet, men de kan låta bli att försöka schasa bort "mindre galna" människor från läktaren. Jag tror inte att de känner ett dugg mer matchglädje när de får höra att de inte är välkomna där, så låt dem vara.
Skäms!

fredag, september 14, 2012

Jag ska prata med någon

Jag vänder mig till dig, världen.

Går det att ha en ex-pojkvän/-flickvän som vän efter att förhållandet tagit slut?
Hur nära kan/bör man vara?

Om en person blir sårad i en viss situation, är det då denna persons eget ansvar att backa undan eller bör omgivningen hjälpa genom att ta avstånd de också?

Hur hanterar man en situation där ens egna känslor, tro och vilja inte rimmar med vad som troligtvis är bäst i ett större perspektiv? När det som känns rätt för "mig" antagligen inte är bäst för "oss", och då självfallet även tvärtom.

Jag ska prata med någon. För att förhoppningsvis lyckas reda ut vart jag står, vad jag vill och vad som blir bäst. Jag vill veta vad jag ska ta mig till för att slippa känna mig så kluven och osams med mig själv och med andra. Jag ska då även passa på att ta upp sådant som inte ställer till med problem just nu, men som jag mått dåligt över till och från under en längre tid (som exempelvis min prestationsångest i vissa sammanhang).
Jag hoppas att jag får den hjälp jag behöver.

Fyra bugg och en Erica?

Igår fick jag se världens bästa Merlin dansa bugg! :D

Som jag har tjatat på att få se honom "in action", och nu äntligen!

Jag visste givetvis att han har varit en väldigt aktiv dansare tidigare, och att han har tävlat och legat på en hög nivå. Ändå var det SÅ häftigt att se det med egna ögon!

När det gäller inlärning av dans så måste man börja från början. Med det menar jag att du först lär dig stegen, sedan takten, efter det kommer turerna och slutligen detaljer och styling.
Om man fortfarande behöver tänka på hur fötterna rör sig så bör man vänta med att koncentrera sig på turer.
Om du börjar försöka styla din dans genom fina armrörelser, men i och med det tappar takten i musiken så bör du glömma armarna för nu och gå tillbaka ett steg eller två. Detta gäller åtminstone för salsa, och jag tror att det gäller även för de flesta andra dansstilar.

Merlin har full koll på dansgolvet och vet precis vad han ska göra, vilket gör att han kan hoppa direkt till showande och styling. Jag kunde inte slita blicken från honom när han dansade, det var så härligt att se! :D
Han tog hjälp av en kvinnlig buggare och tillsammans visade de mig hur tjejernas steg ser ut. Jag övade för mig själv ett par vändor och en stund senare provade jag att dansa med Merlin. Det gick rätt bra faktiskt!

Om man ska lära sig en dansstil så är det alltid en fördel om man har dansat någonting annat tidigare. Mina kunskaper i salsa ger mig försprång gentemot andra nybörjare, då jag har vissa saker "gratis". Att bli förd och att hålla takten i musiken har jag redan lärt mig. Dessutom så är just bugg och salsa ganska lika när det gäller turer och snurrar, många återfinns i båda stilarna.

Jag vill fortsätta lära mig bugg och dansa med Merlin. Att ha en privat danslärare är inte så tokigt!
Och så byter vi roller emellanåt och han blir min salsaelev.
Rättvist, billigt och himla smidigt! :)

Merlin får aldrig sluta dansa. Han är gjord för dansgolvet och där ska han stanna.
Det ska jag se till, haha! ;)

Puss och kram, gulle!

torsdag, september 13, 2012

När är jag nöjd?

Hur bra ska Tindra och jag prestera för att jag ska vara nöjd med tävlandet i klass 1?
Jag vet på ett ungefär vad jag vill att vi ska åstadkomma innan jag känner att jag vill flytta upp till klass 2.

Så här ser min önskelista ut:

Platsliggning och tandvisning fick vi 10p på, så de momenten vill jag bara bibehålla nivån på.

Linförighet (7,5p)
Vill förbättra hennes uppmärksamhet på mig så att hon hänger med bättre i svängarna. Vill även få upp kvickheten i hennes sättanden vid halt. Poäng jag satsar på: 8,5.

Läggande (7,5p)
Eftersom detta har varit vårt problemmoment hela träningen igenom så var jag väldigt nöjd med resultatet sist! Om vi lyckas lika bra med läggandet de kommande tävlingarna som vi gjorde på debuten så är jag helnöjd! :)
Men det krävs nog en del repetition för att behålla nivån vi har nu och inte riskera en sämre poäng på nästa tävling, så det här blir ändå ett av momenten jag kommer att koncentrera mig på under kommande träningstillfällen.

Inkallning (9p)
Den här poängen är jag definitivt nöjd med! Om jag lyckas få upp farten i Tindras sättanden/avslut så klarar vi förhoppningsvis att nå en 10a i det här momentet.

Ställande (8,5p)
Det här momentet vet jag att vi kan bättre! Vi har gjort ett otal felfria ställanden under träning, så jag vet att kapaciteten finns för det. Att poängavdraget dessutom delvis berodde på ett dubbelkommando från mig gör mig ännu mer peppad att sätta detta perfekt nästa gång. Jag måste helt enkelt hålla kroppen i styr!

Apportering (7p)
Mitt mål är att hon ska hålla kvar apporten i munnen längre, för poängavdraget på detta moment fick vi för att Tindra spottade ut apporten nästan genast efter att hon hade tagit den av mig. Jag tror faktiskt att hennes motivation höll på att ta slut för hon tittade inte ens på mig när hon hade den i munnen. Det brukar hon göra. Hon tittar upp på mig som för att fråga: "När får jag frisbeen, hur länge ska jag hålla den här??". Jag vet inte vilken poäng vi kan nå i det här momentet, men en 9a kan vi nog fixa om vi har en bra dag!

Hopp över hinder (9p)
Nöjd! Men i likhet med inkallningen så är det snabbhet i avslutet som saknas, så om jag förbättrar den så kan vi nog nå en 10a även här.

Helhetsintryck (8,5p)
Om jag jobbar med Tindra nu inför nästa tävling och lyckas förbättra kontakt och fart så tror jag att den här poängen kommer att höjas tillsammans med poängen i övriga moment. Hennes motivation måste upp och lysa igenom på planen.
Annars har vi en väldigt nära och bra relation hon och jag, vilket jag antar syns och gav oss den här relativt höga poängen på debuten. Det känns bra :)

Och så ska jag summera detta då.
Jag tror att jag vill nå över 180 poäng (japp, jag är en sådan som siktar högt om jag vet att jag kan nå dit) för att känna mig "klar" med klass 1. Då har vi liksom presterat på absoluta toppen, med bara 20 poäng till full pott. Då krävs alltså att vi skrapar ihop ytterligare 8 poäng minst, utöver vårt resultat på debuten.
Om jag räknar ihop den önskvärda poängen, de poäng jag vill och dessutom tror att vi faktiskt kan nå, så blir summan exakt 180. Eventuella poäng över detta är bara bonus och ingenting jag räknar med!

Jag är SÅ taggad inför nästa tävling, vilken blir den 23e september (alltså om bara 1½ vecka).
Lyckas vi med detta så blir det uppflytt till klass 2.
"Rutan", here we come!? ;)

söndag, september 09, 2012

Jag älskar min hund!

Igår hände det, jag och Tindra tävlingsdebuterade i lydnadsklass 1 på Bodens Brukshundsklubb (väldigt fint ställe för övrigt).
Det var 10 tävlande ekipage i vår klass och 5 st i klass 2.

Vårt resultat, moment för moment:

Platsliggning (koeff 4)
10p

Tandvisning (koeff 1)
10p

Linförighet (koeff 4)
7,5p
Sent sättande, vid sväng, flera släpar

Läggande (koeff 2)
7,5p
Mkt sent

Inkallning (koeff 2)
9p
Avslut

Ställande (koeff 3)
8,5p
Dk kropp (dubbelkommando), tar ett steg, avslut

Apportering (koeff 1)
7p
Släpper

Hopp över hinder (koeff 2)
9p
Avslut

Helhetsintryck (koeff 1)
8,5p

Förklaring av poängräkning:
Koeff = koefficient = värdet på ett moment.
Platsliggning har koeff 4.
Vi fick 10 poäng på det momentet.
10 x 4 = totalt 40 poäng i platsliggningen.

Vi slutade på överraskande höga 172 poäng! :D

Gränsen för första pris är 160p, så vi hade dessutom god marginal!
Första pris handlar i det här sammanhanget inte alls om placering i konkurrensen utan baseras enbart på det enskilda ekipagets poäng. Ett första pris ger ett ekipage chans till uppflyttning - möjlighet att börja tävla i nästa klass.
Jag kommer dock att anmäla oss till åtminstone ett par tävlingar till i klass 1. Orsaken till det är att jag inte riktigt nöjd med alla moment då jag vet att vi kan bättre. Vi HAR gjort det ännu bättre på träning, så jag vill klara det i skarpt läge också innan vi går vidare. Det är nämligen så att när man väl valt uppflyttning så kan man inte gå tillbaka igen. När vi väl börjat tävla i klass 2 så kan vi inte gå tillbaka till att tävla i klass 1 igen.

Att ha lyckats prestera så här bra på sin tävlingsdebut i lydnad med en hund som Tindra (ni som känner henne förstår vad jag menar) känns så sjukt bra!
Vetskapen om att jag lärt henne allt hon kan ger mig en enorm egoboost. Nu VET jag att vi är ett bra team.
Jag har en pokal som bevisar det! ;)

Jag älskar min hund! 

fredag, augusti 31, 2012

En gång i tiden så var jag bäst i världen

Jag vet inte vilken väg jag ska gå. Jag vet bara att det inte kan fortsätta att vara som det har varit.

För att lösa situationen jag befinner mig i krävs förändring. På vilket sätt vet jag inte eftersom jag ännu inte har klurat ut hur jag ska bota det dåliga. Kanske beslutet jag tog inte var det rätta sättet att handskas med problemet?

Men vad gör man åt sänkt självförtroende och förlorad självkänsla? Särskilt det senare känns aktuellt för mig just nu.

Min taktik blev att ta avstånd för att få en klarare bild av situationen. Distans medför ett nytt perspektiv men men en konsekvens blir ett förlorat stöd. Stöd som jag kanske behöver just nu.

De senaste månaderna har kretsat väldigt intensivt kring mitt nuvarande, fortfarande väldigt nya, förhållande. Sedan vi började att ses (för snart tre månader sedan) så har det inte gått en enda dag utan att vi har träffat varandra, åtminstone för en stund.

Det har inte varit mig emot, är man kär så är man, men jag kom nyligen till insikt med någonting oroväckande. Jag känner mig inte lika stark som jag gjort tidigare. Under gymnasietiden och de första åren därpå var jag oslagbar. Jag hade inga tvivel om vem jag var och ville vara, vad jag var bra på, var jag hade min trygghet och vem som var viktig för mig.
Mitt liv var en härlig helhet, och jag var bäst i världen. Idag känns det som att jag lever mitt liv på olika håll. Bitarna är fina var för sig, men de går inte riktigt ihop. Saker stöter emot varandra, och friktionen är svår att hantera.

Jag vet inte var det vände, om det var nyss eller för ett tag sedan, men idag känner jag mig annorlunda. Jag har tvivel om mig själv. Tvivel om vad jag vill och vem jag är. Jag känner mitt "jag" i vårt "oss". Men utan "oss" då, vem är "jag" då?
Vad klarar jag av och var ligger min styrka?

Jag hör fina ord och tankar om mig själv, men de biter liksom inte. Jag har aldrig varit med om detta tidigare, men det känns som att en sådan här sak måste komma inifrån.
Det spelar ingen roll hur mycket positivt jag hör från andra människor - om jag inte själv känner det de påstår så är inte orden värda särskilt mycket i alla fall.
Hur får jag mig själv att lyfta igen?

Jag vet hur bra jag kan må och tidigare har mått, så jag vet vad jag strävar efter. Frågan är bara hur jag tar mig dit.

Att bestämma sig för en sak för att sedan ångra sig är oerhört jobbigt! Det har hänt för ofta på sistone, för det får mig att må dåligt. Det känns precis som att jag inte litar på mig själv och mina egna beslut. Det underminerar min styrka att stå för det jag tror på, vilket känns hemskt även om jag tror fel ibland.
Den lösning jag först hade tänkt mig kommer mest troligt att leda till mer ont än gott för oss båda, så det måste bli på något annat vis.

Men hur? =/

tisdag, augusti 28, 2012

Massor...

Att saker och ting ska vara så komplicerade!

Vad gör man när ens försök inte räcker hela vägen fram? När inte ens kärlek kan lösa problemen man har framför sig.

Vad gör man när det känns som att vartannat val man gör står mellan pest eller kolera?

Jag vill må bra. Jag vill kunna njuta av de goda stunderna och glömma de onda.

Den här sommaren har verkligen varit omtumlande. Dels så har mitt liv kommit att se väldigt annorlunda ut rent praktiskt, men det har skett en hel del på insidan också.

Nya personer har tagit plats i mitt liv och i mitt hjärta. Nya upplevelser, situationer och känslomässiga processer har ägt rum. Jag har fått upp ögonen för nya tankesätt om vissa saker i livet, och jag har lärt mig en hel del.

Det var alldeles för länge sedan jag skrev här. Egentligen har jag tänkt sätta mig och skriva säkert en gång i veckan under hela sommaren men aldrig riktigt fått ro till det, liksom =/

Allt underbart jag upplevt den senaste tiden är definitivt värt att omnämnas här, och jag vill dela med mig av det. Och i de sämre stunderna hade jag behövt ösa ut allt det onda här, för att kunna lägga det bakom mig ordentligt. Chansen finns ju även att jag kan få feedback på det jag skrivit, vilket alltid är givande (vare sig personen bakom kommentaren är håller med mig i mina ord eller inte).

Den här bloggen betyder väldigt mycket för mig, av flera anledningar.
För det första så låter den mig dela med mig av mina livserfarenheter till mina nära, kära och resten av världen. För det andra så bevarar den mina minnen och upplevelser på ett sätt som mitt eget huvud aldrig skulle klara av. Jag kan när som helst gå tillbaka och påminna mig själv om hur jag haft det tidigare i livet - hur jag mått, vad jag har varit med om, känslor jag känt och tankar jag tänkt. Personer jag älskat och saker jag är stolt över. Händelser jag skäms över eller saker jag blivit upprörd över. Allting sparas i skrift, förevigat i internets minne.

För det tredje så behöver jag detta för att inte gå under. Att skriva är mitt sätt att reda ut kaoset som ibland uppstår i mitt huvud och i mitt hjärta. Så fort jag sätter ord på allt som försiggår inuti mig så är det som att allt det jobbiga krymper. Och det positiva växer.

Det jag varit med om de senaste 4 månaderna har påverkat mig för livet. Att förlora kärlek, hitta ny för någon annan, trivas, vara osams, planera framtid, tvivla, satsa, offra, älska.

Jag skulle inte vilja göra någonting ogjort, för allting vi är med om påverkar oss och gör oss till de personer vi är. Det enda jag önskar är att det hela kunde ha flutit på åtminstone en smula smidigare.

Allt detta upp och ner tär på mig. Jag är varken van vid eller tålig mot att leva i en bergochdalbana. Min gräns går tidigare än säkert många andras, och jag vill ogärna passera den eftersom det får mig att må dåligt.
Men ibland händer det. Ibland måste det hända. Ibland måste det göra ont för att det ska kunna bli bra igen.

Det har gjort ont och det har blivit bra, flera gånger om. Men hur långt ska man gå?

Älskar man någon så är man villig att gå långt, trots att det kan innebära att man passerar sina gränser. Det  man har tillsammans är värt att kämpa för och offra för, för att det i det stora hela gör att man själv mår bra.

Det riktigt kluriga kommer när två väldigt olika åsikter/uppfattningar ska sammansmälta till en. Alternativet är att den ena parten viker sig helt i frågan, vilket visserligen kan funka i vissa situationer men inte för ofta eller när det gäller de viktigaste punkterna.

Jag känner mig vilse just nu. Min livsstruktur har förändrats drastiskt på sistone, på både gott och ont. Denna instabilitet gör att jag känner mig svag i mig själv. Jag vågar inte satsa allt på någonting, för det känns som att jag kommer att förlora minst lika mycket som jag vinner på det. Jag vet inte vartåt det bär, vilket gör mig rädd. Ovisshet är en av de jobbigaste känslorna man kan känna, enligt mig.

Det jag VET är att jag älskar någon. Vi vill båda att det ska fungera mellan oss. Vi ser vår framtid tillsammans med varandra. Om det gick så skulle vi inte se något slut på vår tid tillsammans.
Det är det enda som känns säkert just nu - våra känslor för varandra.

Men resten då? Jobb, vänner, boende, ekonomi, hundägarskap, familj och framtidsdrömmar.
Vad vill jag? Vad vill han? Hur ska vi nå dit? Vad går förlorat på vägen?

Under tiden jag skrivit detta så har mitt humör lugnat sig och gått från ilska och frustration till sorg och en gnutta oro.
Jag behövde verkligen det här, för idag var jag riktigt uppjagad och stressad över allt jag kände och tänkte. Att få skriva av mig har alltid hjälpt. Det löser inte problem, men hjälper mig att förstå dem.

Jag hoppas att du som läser detta vill offra några minuter på att skriva en kommentar. Vad som helst. Jag är glad att du vill ta del av det jag har att berätta, och vill gärna veta hur du reagerar på det jag skriver.

Tack och god natt.

onsdag, juli 25, 2012

Kärlek - på gott och ont

Förra veckan författade jag ett blogginlägg i mobilen för att sedan ladda upp det via Bloggers app. Det misslyckades givetvis, och jag har ända sedan dess velat skriva om alltihop men inte tagit mig tid till det.
Då jag fortfarande minns huvuddelen av, och tanken med inlägget, så tänkte jag försöka återskapa det här och nu istället. Jag kommer dock även att lägga till en hel del nytt, närmare bestämt mina de tankar och funderingar som är aktuella just idag.
Håll tillgodo - dagens megainlägg:

Jag är kär. På riktigt alltså.
Det var inte alls planerat. Alltihop gick så fort! Vi klickade med en gång och när jag väl förstod vad som hänt så var jag redan fast.

Det är en så härlig känsla! Man är på konstant bra humör och livet känns lätt som en plätt att hantera.
Jag kan inte få nog av att titta, lukta, känna, tänka, lyssna och säga. Det känns så där som det ska kännas :)

Men det är inte bara lätt. På vissa sätt känner jag mig som en total nybörjare i det här.
I varje ny relation man påbörjar så finns det enormt mycket att lära, både om situationer, om varandra och om sig själv! Det tar alltid ett tag att lära känna varandra, men det tar antagligen ett helt liv att lära känna sig själv ordentligt.
Varje ny dag bjuder på nya, unika upplevelser och situationer att hantera. Ingen är den andra exakt lik. Detta innebär att ingen har någon som helst chans att vara förberedd på allt som kan hända, och att veta hur man bör agera i alla situationer som kan uppstå.
Livet är en lärandeprocess.

Konflikter i ett förhållande är faktiskt någonting som jag är helt ovan vid. Inte en enda gång under åren tillsammans med Andreas bråkade vi eller var rejält osams. Jag vet inte riktigt vad det beror på eller hur vanligt det är med konfliktfria relationer generellt, jag har helt enkelt bara tyckt att det har varit väldigt befriande och skönt att slippa tjafsa. Jag gissar att han har känt detsamma.


Vissa personer anser att man "ska" bråka i relationer, och att det är konstigt om man inte gör det. De säger att det är nyttigt att bråka och vill framhäva alla de positiva konsekvenserna.


Jag förstår hur de menar, men jag håller inte med. Jag förstår att man kan känna sig närmare och tajtare med sin partner när man blivit sams efter ett bråk, men det gäller väl snarare samtliga händelser man upplever tillsammans? Att dela minnen, situationer och erfarenheter med varandra leder till ökad gemenskap, tillit och tillgivenhet för varandra, men det gäller väl inte bara de negativa händelserna utan även de positiva? En mysig resa, en bra livekonsert en spännande graviditet och barnafödsel etc.

Om man kan ha en stark relation utan bråk, så varför inte? Inte ska man väl bråka bara för att bråka?
Under den korta men intensiva period som jag och min nya kärlek har träffats så har vi redan hunnit bli osams ett flertal gånger. Jag får smärre panik när det händer. Min kropp kan inte handskas med stressen och alla känslor och jag börjar frysa och benen blir skakiga.
Den kraftiga reaktionen beror antagligen på en kombination av rädsla och osäkerhet. Rädsla för att just denna gång kommer att leda till att vi gör slut. Osäkerhet över hur jag ska hantera den uppkomna situationen på bästa sätt eftersom jag inte alls är van vid det.


Jag har dessutom känt kraftig ånger, då det mer än en gång varit mitt beteende och agerande som orsakat problem. Jag har velat vrida tillbaka tiden, göra om och göra rätt. Jag har sagt till mig själv och försökt att bättra mig, och ändå har det hänt igen.

Jag bryr mig så mycket att det gör ont, och att känna som att det är ens eget fel är hemskt!
Självklart så vill jag inte såra någon som betyder så mycket för mig. Det är inte med flit jag gör dig besviken, det bara råkar bli så =/
Det är skillnad på konflikt och konflikt. Man kan bråka om småsaker, eller riktigt stora och viktiga saker. Man kan bråka om viljor, yttranden, agerande eller tankar. Vissa problem kan man lösa, andra inte.

Frågan är vad som gäller i vårt fall. Även om den aktuella konflikten blåser förbi, det lugnar sig och vi blir sams igen, kommer det att fortsätta att vara lugnt sedan?
Handlar detta om småsaker eller grundar sig oenigheten egentligen i någonting som ligger djupare, någonting som vi inte kan göra någonting åt?
Jag har ingen aning. Men jag vet att jag åtminstone vill lösa det.Jag måste bli bättre på det här med konflikter. Jag måste våga ge mig in i dem och låta det jag tycker och känner höras.
Jag har fått så starka känslor för den här killen att jag är beredd att ge mycket för att få det att fungera mellan oss.
Han är ärlig, omtänksam och rolig, för att inte glömma snygg! Han gör mig glad och trygg och får mig att känna mig som en prinsessa ^^
Redan tidigt såg jag på vår relation som en som kan hålla länge, kanske för alltid.

Jag önskar att det kan bli så.

"Oss" är  värt att kämpa för.
Jag vill fortsätta kämpa för oss.

Jag är ju kär i dig, Merlin.





lördag, juni 16, 2012

Det var länge sedan...

...jag ångrade någonting så här mycket!

Varför försätter man sig själv i situationer där man sårar andra, sviker deras förtroende eller utsätter dem för risker? Eller alltihop på en gång?

Varför glömmer man ibland bort att tänka en extra gång innan man agerar?

Det känns extra hemskt när det händer mot personer som betyder väldigt mycket för en och som man verkligen inte vill mista. Då känner man sig riktigt usel.
Som i det här fallet.

Allt jag kan göra är att hoppas på att alltihop löser sig till det bästa, på alla sätt. När det gäller relationen mellan mig och den drabbade personen, så ligger dess öde helt i dennes händer.

Situationen är orättvis, ledsam och otroligt genant! Jag vet att jag har gjort fel.
Jag kommer att göra allt jag kan för att detta inte ska upprepas en enda gång i resten av mitt liv, men gjort är gjort.

Förlåt mig.


_

torsdag, juni 07, 2012

Teknikälskare - hjälp mig!

Vad ska jag köpa för mobiltelefon? 
Viktigt: MUSIK, kamera, tålighet, minnesutrymme, enkla menyer!

Vill köpa en cash, ingen bindningstid och ingen avbetalning.
Pris spelar mindre roll, bara jag blir nöjd.

Tips? Argument för/emot?
Bring it on! ;)

onsdag, maj 30, 2012

Det blev...

‎...60 minuter Body Balance (styrka och balans), 30 minuter spinningcykling, 25 minuter stretching, 20 minuter dansträning framför spegel.

Jag känner mig sjukt nöjd! :D
De sneglade lite förvånat på mig när jag ställde mig och började dansa framför spegeln i gymmet, men behöver man en spegel så får man ju ta den som finns! :P

Jag funderar på att köpa gymkort för sommaren, så att jag kan fortsätta träna (och stretcha!) regelbundet. Utan gymkort kommer det gå segare. Hemmaträning är inte min grej, jag har inte självdiciplinen som krävs för att göra sådant framgångsrikt :P
Å andra sidan kan detta ju vara ett tillfälle att träna på det. För jag VILL ju, och då måste det ju göras, liksom :P



Nu är jag mjuk och mysigt trött i kroppen, härlig känsla :)

Ska man lära sig dansa, kanske??

Nu är jag riktigt nere i dansträsket alltså!

Jag fick ett infall och kollade upp datumet för den årliga 6-dagars salsafestivalen i Kroatien. Den äger dessvärre rum under midsommarveckan = veckan innan min semester börjar! >.<
Oturlig tajming med andra ord: Bättre lycka nästa år!

Jag planerar att (jag ska) åka till Stockholm den 1a september och gå på workshops för Barbara Jimenez och Yunaisy Farray.
Och jag har bokat ett Body Balance-pass för ikväll - nu ska här tränas styrka och smidighet!

Jag har nämligen kommit på att det kanske skulle vara kul att lära sig DANSA. Bli bra på riktigt, menar jag!

Inte "bra" som i: "Hon är bra. För att vara svensk och bo i norrland." utan mer som "Hon är bra! Det där ska jag också lära mig!" eller "Kolla in det här Youtube-klippet, den här tjejen är grym!".
Hajar ni skillnaden? ;P

Som det är nu så dansar jag bara för skojs skull, utan att egentligen ha något särskilt mål med mitt dansande. Men tänk om man skulle ta och satsa lite, och faktiskt försöka nå högt..?

Att faktisk börja använda helkroppsspegeln i sovrummet, och öva lite moves framför den så fort jag har tid över!
Att träna upp styrka i hela kroppen, stretcha för smidighet och vighet och lära mig mer reggaeton för ökad muskelkontroll och intensitet i rörelserna!
Att ta varje chans som bjuds att gå en workshop, kurs eller åka iväg på salsafestival!

Jag känner ju att motivationen finns där, och som det ser ut så har jag gott om tid att lägga på träning.
Jag funkar så, att när jag väl har börjat lära mig någonting och jag tycker att det är kul - då vill jag bli bra på det också! Så jag kommer nog att göra ett försök från och med nu.

Detta (plus mycket, mycket mer) är vad jag suttit och tittat på de senaste... 5 timmarna??

Salsa:




Cha cha:


Så vänta ni bara, gott folk. Nu ska Erica lära sig DANSA! ;)


tisdag, maj 29, 2012

Jag älskar salsa!

Det här inlägget kommer att vara djupare än rubriken, oroa er inte ;)

Tack vare en diskussion med en kollega så kom jag till insikt med en sak idag - orsaken till varför jag tycker så mycket om att dansa salsa!

Det är inte bara själva dansandet jag fastnat så för, utan hela "salsavärlden".
Salsafesterna som anordnas här i Luleå är helt underbart trevliga!

(Filmen är snedvriden, men vi dansar lika bra i alla fall!)

I partysammanhang blir jag ofta obekväm så fort folk börjar bli fulla. Inte berusade, men FULLA. Det beror på flera saker. Det är inte så att jag ogillar personerna som är där, utan snarare att jag ogillar vad alkohol gör med folk.
Eftersom jag inte dricker själv (mer än kanske ett par, tre gånger per år, har dock aldrig varit full själv) så ser jag mycket mer av vad som händer på fester eller i andra sammanhang där alkohol är inblandat. De andra fulla människorna är närvarande och bevittnar visserligen en stor del av allt som sker, men de ser det inte på samma sätt som en nykter person gör. Denna nyktra person är ofta(st) jag.

Vissa säger elaka saker, får kort stubin och börjar bråka. Andra blir väldigt "kärleksfulla" och hamnar i närgångna situationer med folk de egentligen inte vill göra någonting sådant tillsammans med.
Relationer sabbas, människor skadas och ibland till och med dör, egendom förstörs. Ungdomar på tillnyktring i fylleceller, alkoholism och försummade barn, och en himla massa ånger och baksmälla!

Allt detta kan dyka upp i huvudet på mig när jag vistas bland folk som druckit för mycket alkohol. Jag förstår verkligen inte hur man kan utsätta sin kropp och sin omgivning för risken att något hemskt händer i samband med fylla.
Min åsikt är att om man väljer att dricka så har man även valt att ta risken för negativa konsekvenser. Då har du valt att riskera att hamna i slagsmål, ha sex med fel person eller köra rattfull. Och än värre - det drabbar ju inte bara dig själv utan även andra personer i din närhet.

"Fy fan vad jag mår dåligt/ångrar det som hände igår, jag ska ta det lugnt med drickandet hädanefter!" Mjo visst, den har man ju hört förut...




Faktum: Väldigt få personer dansar riktigt bra när de är fulla. När det gäller pardans blir det än mer problematiskt eftersom du, förutom att hålla reda på dina egna fötter, faktiskt ska föra/följa din partner också. Det funkar liksom inte efter för många glas vin eller för många tequila-shots :P
Dessutom vill de flesta tjejer väldigt gärna att grabbarna håller tassarna borta från kroppsdelar där de inte ska vara. Tafsande = dansdiss ;P

Resultatet blir att det inte dricks särskilt mycket på salsafester, vilket passar mig utmärkt! :D
Detta i kombination med underbar salsadans är helt enkelt oslagbart. Jag väljer utan att tveka en salsafest framför både hemmafest eller utekväll på krogen!

Det är så härligt att känna en sådan gemenskap som salsalivet erbjuder. Att lära känna folk genom dans är fantastiskt! Man kommer varandra väldigt nära väldigt fort. Mycket skratt och leenden, man bjuder på sig själv och uppskattar när andra gör detsamma. Samtliga festdeltagare har ju även någonting gemensamt med varandra - intresset för latinamerikansk dans - och det slår mig då och då hur mycket en sådan sak faktiskt gör för stämningen på en tillställning. Ibland känns det nästan som att man är kompis med dem allihop :)

Salsadansen fick mig även att hitta min feminina sida, efter att ha levt mer eller mindre hela livet som något av en "pojkflicka". Hur man rör sig och för sig, hur man följer sin partner, hur man tar sig fram i högklackat - som en kvinna! ;)

Och sedan sist men inte minst, den fina artighet och respekt man som kvinna möts av från männen på sant gentlemannavis - du får en försiktig puss på kinden vid hälsning, de kan dra ut din stol, de släpper förbi dig först genom dörren, hela grejen med att bjuda upp till dans osv.

Det känns nästan fånigt ibland, för att jag inte alls varit van vid sådant tidigare.
Den svenska festkulturen har MYCKET att lära från andra delar av världen.
Aaah...
Jag älskar salsa!

söndag, maj 27, 2012

Jag vet inte, just nu.

Jag vet inte hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag vet inte var jag vill vara om en månad, eller om tio månader. Jag vet inte heller hur jag vill vara, eller med vem.

Det enda jag kan veta är vad jag känner och vad jag vill just nu.

Just nu
vill jag vara glad och göra sådant som jag tycker om, med människor jag tycker om! Just nu vill jag låta livet ta mig någonstans, och liksom bara hänga med. Just nu vill jag njuta av tanken att resten av mitt liv är en bok med oskrivna blad, och vetskapen om att det är endast jag själv som bestämmer vad där skall skrivas i framtiden. Jag tror att det är detta som kallas frihet.

Just nu vet jag inte vad jag vill senare. Men det kommer jag att veta då.

Senare, alltså.

Jag kan inget lova, bara leva.

En av modell-för-en-dag-bilderna. Det bör göras om inom en snar framtid! Jag tror det finns någonstans här i norr också??

fredag, maj 25, 2012

Det löser sig!

Nu är det klart att Halli ska byta lägenhet med ett par som varit på jakt efter en större!
Halli tar alltså över deras etta och jag får bo hos en god vän tills vidare, så jag har också boende åtminstone för sommaren.
Tänk vad allting löser sig helt plötsligt, underbart! :)

torsdag, maj 17, 2012

Stora förändringar medför många nya möjligheter

Ingen vill att sådant här ska hända, för man vet att smärta är oundvikligt i situationer som dessa. Men ibland så måste förändringar ske, och det var dags för det nu.

Det kan verka ha kommit plötsligt, men mitt beslut har inte varit förhastat utan väl genomtänkt. Och nu i efterhand känner jag att det var rätt beslut för mig.
Det är lugnande och känns skönt att det inte finns någon ånger eller några tvivel inom mig. Det känns bra.
För ögonblicket är jag mest hoppfull och spänd av förväntan på vad framtiden har att bjuda på, både inom den närmaste tiden och på längre sikt.

Vi kan båda hamna var som helst när som helst, och ingen vet var eller hur det kommer att ske. Vi har frihet att välja precis hur vi vill leva framöver, var för sig. Vi har möjlighet att smida stora planer och sätta mål att sträva mot i våra nya liv.

Det känns som att min kris kommer att dröja. Nu ligger fokus på att lösa det praktiska, göra det bästa av situationen vi hamnat i och se till att vi båda lyckas komma ur den vid så gott mod som möjligt. Det är troligtvis lättare för mig eftersom jag redan när jag funderade över beslutet hann bearbeta den första vågen av chock, sorg, rädsla och andra negativa känslor förknippade med en sådan här händelse. Jag "visste om det först", och ligger därför ett par steg före.

Även faktumet att det var mitt beslut gör mig tryggare i situationen, då jag redan har förmåga att blicka framåt och finna saker att se fram emot och må bra av.

Det är inte så att jag är oberörd av händelsen, inte alls! Att prata om detta med Andreas var det svåraste och jobbigaste jag någonsin gjort! Jag tampas med skuldkänslor samtidigt som jag vet att det inte kunde blivit på något annat sätt. Hade det inte skett nu så hade det skett senare.

Men jag har tänkt. Jag har tänkt på hur omgivningen ska uppfatta situationen. Hur de ska se på oss, och tycka och tänka om det de ser.

Jag kommer säkert verka "alldeles för glad" enligt vissa, efter vad som faktiskt har hänt.
MEN. Jag kommer att göra mitt bästa för att se det positiva istället för det negativa, även om det senare också måste bearbetas och ges utrymme i huvud och hjärta.
Jag kommer att fortsätta ägna mig åt aktiviteter jag tycker är kul och jag kommer att fortsätta umgås med människor jag tycker om och som gör mig glad.

Hur hade Du velat ha det?
Om man kan - varför inte vara glad? Inte ska jag behöva tvinga mig att vara ledsen "för att jag borde vara det" i andras ögon. Sorgen kommer att komma, men det är ingenting jag kommer att sträva efter direkt. Jag kommer att må dåligt emellanåt vare sig jag vill eller inte, det hör liksom till.

Snälla försök förstå mig och ge stöd, istället för att döma eller anklaga.
Tack.