En gång i tiden så var jag bäst i världen

Jag vet inte vilken väg jag ska gå. Jag vet bara att det inte kan fortsätta att vara som det har varit.

För att lösa situationen jag befinner mig i krävs förändring. På vilket sätt vet jag inte eftersom jag ännu inte har klurat ut hur jag ska bota det dåliga. Kanske beslutet jag tog inte var det rätta sättet att handskas med problemet?

Men vad gör man åt sänkt självförtroende och förlorad självkänsla? Särskilt det senare känns aktuellt för mig just nu.

Min taktik blev att ta avstånd för att få en klarare bild av situationen. Distans medför ett nytt perspektiv men men en konsekvens blir ett förlorat stöd. Stöd som jag kanske behöver just nu.

De senaste månaderna har kretsat väldigt intensivt kring mitt nuvarande, fortfarande väldigt nya, förhållande. Sedan vi började att ses (för snart tre månader sedan) så har det inte gått en enda dag utan att vi har träffat varandra, åtminstone för en stund.

Det har inte varit mig emot, är man kär så är man, men jag kom nyligen till insikt med någonting oroväckande. Jag känner mig inte lika stark som jag gjort tidigare. Under gymnasietiden och de första åren därpå var jag oslagbar. Jag hade inga tvivel om vem jag var och ville vara, vad jag var bra på, var jag hade min trygghet och vem som var viktig för mig.
Mitt liv var en härlig helhet, och jag var bäst i världen. Idag känns det som att jag lever mitt liv på olika håll. Bitarna är fina var för sig, men de går inte riktigt ihop. Saker stöter emot varandra, och friktionen är svår att hantera.

Jag vet inte var det vände, om det var nyss eller för ett tag sedan, men idag känner jag mig annorlunda. Jag har tvivel om mig själv. Tvivel om vad jag vill och vem jag är. Jag känner mitt "jag" i vårt "oss". Men utan "oss" då, vem är "jag" då?
Vad klarar jag av och var ligger min styrka?

Jag hör fina ord och tankar om mig själv, men de biter liksom inte. Jag har aldrig varit med om detta tidigare, men det känns som att en sådan här sak måste komma inifrån.
Det spelar ingen roll hur mycket positivt jag hör från andra människor - om jag inte själv känner det de påstår så är inte orden värda särskilt mycket i alla fall.
Hur får jag mig själv att lyfta igen?

Jag vet hur bra jag kan må och tidigare har mått, så jag vet vad jag strävar efter. Frågan är bara hur jag tar mig dit.

Att bestämma sig för en sak för att sedan ångra sig är oerhört jobbigt! Det har hänt för ofta på sistone, för det får mig att må dåligt. Det känns precis som att jag inte litar på mig själv och mina egna beslut. Det underminerar min styrka att stå för det jag tror på, vilket känns hemskt även om jag tror fel ibland.
Den lösning jag först hade tänkt mig kommer mest troligt att leda till mer ont än gott för oss båda, så det måste bli på något annat vis.

Men hur? =/

Massor...

Att saker och ting ska vara så komplicerade!

Vad gör man när ens försök inte räcker hela vägen fram? När inte ens kärlek kan lösa problemen man har framför sig.

Vad gör man när det känns som att vartannat val man gör står mellan pest eller kolera?

Jag vill må bra. Jag vill kunna njuta av de goda stunderna och glömma de onda.

Den här sommaren har verkligen varit omtumlande. Dels så har mitt liv kommit att se väldigt annorlunda ut rent praktiskt, men det har skett en hel del på insidan också.

Nya personer har tagit plats i mitt liv och i mitt hjärta. Nya upplevelser, situationer och känslomässiga processer har ägt rum. Jag har fått upp ögonen för nya tankesätt om vissa saker i livet, och jag har lärt mig en hel del.

Det var alldeles för länge sedan jag skrev här. Egentligen har jag tänkt sätta mig och skriva säkert en gång i veckan under hela sommaren men aldrig riktigt fått ro till det, liksom =/

Allt underbart jag upplevt den senaste tiden är definitivt värt att omnämnas här, och jag vill dela med mig av det. Och i de sämre stunderna hade jag behövt ösa ut allt det onda här, för att kunna lägga det bakom mig ordentligt. Chansen finns ju även att jag kan få feedback på det jag skrivit, vilket alltid är givande (vare sig personen bakom kommentaren är håller med mig i mina ord eller inte).

Den här bloggen betyder väldigt mycket för mig, av flera anledningar.
För det första så låter den mig dela med mig av mina livserfarenheter till mina nära, kära och resten av världen. För det andra så bevarar den mina minnen och upplevelser på ett sätt som mitt eget huvud aldrig skulle klara av. Jag kan när som helst gå tillbaka och påminna mig själv om hur jag haft det tidigare i livet - hur jag mått, vad jag har varit med om, känslor jag känt och tankar jag tänkt. Personer jag älskat och saker jag är stolt över. Händelser jag skäms över eller saker jag blivit upprörd över. Allting sparas i skrift, förevigat i internets minne.

För det tredje så behöver jag detta för att inte gå under. Att skriva är mitt sätt att reda ut kaoset som ibland uppstår i mitt huvud och i mitt hjärta. Så fort jag sätter ord på allt som försiggår inuti mig så är det som att allt det jobbiga krymper. Och det positiva växer.

Det jag varit med om de senaste 4 månaderna har påverkat mig för livet. Att förlora kärlek, hitta ny för någon annan, trivas, vara osams, planera framtid, tvivla, satsa, offra, älska.

Jag skulle inte vilja göra någonting ogjort, för allting vi är med om påverkar oss och gör oss till de personer vi är. Det enda jag önskar är att det hela kunde ha flutit på åtminstone en smula smidigare.

Allt detta upp och ner tär på mig. Jag är varken van vid eller tålig mot att leva i en bergochdalbana. Min gräns går tidigare än säkert många andras, och jag vill ogärna passera den eftersom det får mig att må dåligt.
Men ibland händer det. Ibland måste det hända. Ibland måste det göra ont för att det ska kunna bli bra igen.

Det har gjort ont och det har blivit bra, flera gånger om. Men hur långt ska man gå?

Älskar man någon så är man villig att gå långt, trots att det kan innebära att man passerar sina gränser. Det  man har tillsammans är värt att kämpa för och offra för, för att det i det stora hela gör att man själv mår bra.

Det riktigt kluriga kommer när två väldigt olika åsikter/uppfattningar ska sammansmälta till en. Alternativet är att den ena parten viker sig helt i frågan, vilket visserligen kan funka i vissa situationer men inte för ofta eller när det gäller de viktigaste punkterna.

Jag känner mig vilse just nu. Min livsstruktur har förändrats drastiskt på sistone, på både gott och ont. Denna instabilitet gör att jag känner mig svag i mig själv. Jag vågar inte satsa allt på någonting, för det känns som att jag kommer att förlora minst lika mycket som jag vinner på det. Jag vet inte vartåt det bär, vilket gör mig rädd. Ovisshet är en av de jobbigaste känslorna man kan känna, enligt mig.

Det jag VET är att jag älskar någon. Vi vill båda att det ska fungera mellan oss. Vi ser vår framtid tillsammans med varandra. Om det gick så skulle vi inte se något slut på vår tid tillsammans.
Det är det enda som känns säkert just nu - våra känslor för varandra.

Men resten då? Jobb, vänner, boende, ekonomi, hundägarskap, familj och framtidsdrömmar.
Vad vill jag? Vad vill han? Hur ska vi nå dit? Vad går förlorat på vägen?

Under tiden jag skrivit detta så har mitt humör lugnat sig och gått från ilska och frustration till sorg och en gnutta oro.
Jag behövde verkligen det här, för idag var jag riktigt uppjagad och stressad över allt jag kände och tänkte. Att få skriva av mig har alltid hjälpt. Det löser inte problem, men hjälper mig att förstå dem.

Jag hoppas att du som läser detta vill offra några minuter på att skriva en kommentar. Vad som helst. Jag är glad att du vill ta del av det jag har att berätta, och vill gärna veta hur du reagerar på det jag skriver.

Tack och god natt.