En gång i tiden så var jag bäst i världen

Jag vet inte vilken väg jag ska gå. Jag vet bara att det inte kan fortsätta att vara som det har varit.

För att lösa situationen jag befinner mig i krävs förändring. På vilket sätt vet jag inte eftersom jag ännu inte har klurat ut hur jag ska bota det dåliga. Kanske beslutet jag tog inte var det rätta sättet att handskas med problemet?

Men vad gör man åt sänkt självförtroende och förlorad självkänsla? Särskilt det senare känns aktuellt för mig just nu.

Min taktik blev att ta avstånd för att få en klarare bild av situationen. Distans medför ett nytt perspektiv men men en konsekvens blir ett förlorat stöd. Stöd som jag kanske behöver just nu.

De senaste månaderna har kretsat väldigt intensivt kring mitt nuvarande, fortfarande väldigt nya, förhållande. Sedan vi började att ses (för snart tre månader sedan) så har det inte gått en enda dag utan att vi har träffat varandra, åtminstone för en stund.

Det har inte varit mig emot, är man kär så är man, men jag kom nyligen till insikt med någonting oroväckande. Jag känner mig inte lika stark som jag gjort tidigare. Under gymnasietiden och de första åren därpå var jag oslagbar. Jag hade inga tvivel om vem jag var och ville vara, vad jag var bra på, var jag hade min trygghet och vem som var viktig för mig.
Mitt liv var en härlig helhet, och jag var bäst i världen. Idag känns det som att jag lever mitt liv på olika håll. Bitarna är fina var för sig, men de går inte riktigt ihop. Saker stöter emot varandra, och friktionen är svår att hantera.

Jag vet inte var det vände, om det var nyss eller för ett tag sedan, men idag känner jag mig annorlunda. Jag har tvivel om mig själv. Tvivel om vad jag vill och vem jag är. Jag känner mitt "jag" i vårt "oss". Men utan "oss" då, vem är "jag" då?
Vad klarar jag av och var ligger min styrka?

Jag hör fina ord och tankar om mig själv, men de biter liksom inte. Jag har aldrig varit med om detta tidigare, men det känns som att en sådan här sak måste komma inifrån.
Det spelar ingen roll hur mycket positivt jag hör från andra människor - om jag inte själv känner det de påstår så är inte orden värda särskilt mycket i alla fall.
Hur får jag mig själv att lyfta igen?

Jag vet hur bra jag kan må och tidigare har mått, så jag vet vad jag strävar efter. Frågan är bara hur jag tar mig dit.

Att bestämma sig för en sak för att sedan ångra sig är oerhört jobbigt! Det har hänt för ofta på sistone, för det får mig att må dåligt. Det känns precis som att jag inte litar på mig själv och mina egna beslut. Det underminerar min styrka att stå för det jag tror på, vilket känns hemskt även om jag tror fel ibland.
Den lösning jag först hade tänkt mig kommer mest troligt att leda till mer ont än gott för oss båda, så det måste bli på något annat vis.

Men hur? =/