Mitt emellan eller ingenting alls

Det är så här det måste vara, tyvärr.
Jag kan inte stressa mig tillbaka till rätt känsla och hopp om oss, lika lite som du kan låta bli att känna det du känner och helt släppa taget om din vilja och ditt hopp.
Det måste bli där någonstans mitt emellan. Eller ingenting alls.

Att ta det lugnt är ingenting dåligt utan snarare en säkerhetsåtgärd. Ju försiktigare man är desto mer hinner man känna efter, rätta till eventuella fel och enas om hur man ska fortsätta vidare. Att gå tillbaka på en gång och hoppa över ett steg eller två, bara för att man saknar att vara där och för att man så gärna vill dit igen - det funkar inte.

Stress och press är relationsdödare. Vare sig man skapar det medvetet eller om det bara råkar uppstå mitt i all vilja och kärlek så fungerar den på samma sätt. På mig har det den effekten att jag kan bli rädd, osäker och drar mig bakåt istället för att kämpa. Alla reagerar säkert på olika sätt, men så här är det i alla fall för mig.
Att pressa mig gör mig inte mer motiverad. Tvärtom.
Jag måste få ta detta i min egen takt, åt vilket håll det än bär. Jag vet att vi är oense om hur detta bör fungera, men jag kan inte kompromissa. Vi måste båda göra det som är bäst för oss själva, inte för "oss".

Jag ÄR arg, jag lovar

Varför har jag så svårt att vara arg på dig? =/
Du har varit elak. Inte alltid med flit just för att göra mig illa, men ändå. Även om det vissa gånger har handlat om något dumt som du har råkat säga bara för att du har varit arg så känns dina ord. De har stuckit mig i hjärtat inte bara när jag hört dem yttras från din mun, utan även då jag någon gång tänkt tillbaka och blivit påmind om dem.

Så varför har jag så svårt att vara arg på dig?

Det vi upplever i våra liv gör oss till dem vi är

Fick rejält ont i magen idag.
Min gissning är att det inte orsakades av något fysiskt knas i kroppen utan av de senaste dagarnas omtumlande händelser och den storm av känslor och tankar som ockuperat mitt inre sedan dess.

Jag känner mig upprörd, arg, besviken, men känner samtidigt sorg och saknad, kärlek, tacksamhet och uppskattning.
Jag vet att jag har förlorat mycket genom att ta detta beslut. Jag har förlorat en person jag älskar och som har betytt mycket för mig och jag har raserat de drömmar vi en gång hade tillsammans och skapat mig en osäker framtid.
Men samtidigt vet jag ju varför jag tog detta beslut, och de anledningarna har inte försvunnit bara för att vi saknar varandra.

Den här hösten har varit den jobbigaste perioden i mitt liv.
Allt det jag har gått igenom de senaste månaderna har gjort att jag tappat tro på mig själv och min styrka. Jag har låtit mig bli respektlöst behandlad och stått ut med sådant som jag aldrig tidigare trodde att jag skulle tillåta mig själv att bli utsatt för.

Men det har självklart inte varit dåligt rakt igenom. Långt därifrån!

Jag har upplevt en kärlek och hängivenhet jag aldrig tidigare upplevt. Jag har fått känna mig betydelsefull, vacker och unik, och jag har stundtals känt mig oerhört bortskämd. Jag har varit med om romantiska och knäppa äventyr jag aldrig hade velat vara utan och aldrig heller kommer att glömma. Det har även varit många fina stunder av djup förståelse, samhörighet, öppenhet och hopp.

De dalar vi upplevt tillsammans har dock tagit för hårt. För varje gång vi var osams så kände jag mig svagare och svagare. Jag kunde inte stå fast vid mina beslut och åsikter, och till slut hade jag till och med svårt att ta några beslut över huvud taget.

Att tjafsa över småsaker, att vara osams var och varannan dag, att aldrig veta vad som kommer att funka och vad som kommer skapa problem, att aldrig veta när nästa dust blir eller hur den kommer att sluta. Att aldrig kunna slappna av ordentligt, njuta av den goda utan en tanke på det onda och blicka framåt på grund av rädslan för att något ska gå fel i vilken sekund som helst, det har varit det mest påfrestande. Det var det som tärde mest på mig. Att inte kunna känna mig trygg och helt utan oro.

Jag var så rädd att de fina stunderna skulle ta slut att jag inte kunde uppskatta och ta vara på dem som jag borde ha gjort. För jag visste ju att nästa vägbula skulle dyka upp så småningom, frågan var bara när.

Jag gick från att vilja dela mitt liv, mina drömmar och min framtid med personen jag älskade, till att förvänta mig att bråk fanns precis runt hörnet och att det inte var någon idé att hoppas på eller planera någonting roligt alls. Det hade ju hänt ett flertal gånger att vår osämja gjorde att vi inte kom oss iväg på aktiviteter vi hade planerat att göra, så varför skulle det bli av den här gången? =/

Mina negativa tankar blev till en ond spiral som bara pekade neråt. Jag försökte tänka om, ta nya tag och hoppas på att det skulle bli bättre, men så stötte vi på ännu ett hinder och min motivation till att kämpa försvann på ett ögonblick.

Du förminskade mig och gjorde mig illa men samtidigt höll du mig kvar, öste kärlek och fina ord över mig och försäkrade mig om att det var mig du ville dela ditt liv med. Det var du som gjorde mig upprörd, men det var även du som försökte inge hopp hos mig om att vi kunde klara vad som helst tillsammans bara vi ville. Du hotade med att ge mitt handlande allvarliga konsekvenser, men fanns helt plötsligt där för mig som tröst när jag blev villrådig och kände hopplöshet över vår situation. 

Jag svalde det negativa och trodde på det positiva, och jag gjorde det alldeles för länge.
Jag borde har stått fast vid mitt beslut redan första gången jag kände att jag ville gå, men det är lätt att vara efterklok.

Det fanns så mycket jag ville göra med dig - resa och upptäcka världen tillsammans, leva ihop, gå på konserter, visa dig platser från min barndom, vara med vid ditt första bad i havet eller vid ditt första besök i tatuerarstolen, skaffa fler husdjur, kanske familj?
Allt det är borta nu. Det försvann lite i taget längs vägen.

Vi var inte menade för varandra, men jag hoppas att du finner kraft att kämpa vidare och sträva efter lycka tillsammans med någon annan.
Vi är alla värda att vara lyckliga, så även du.
Du har gott inom dig. Jag vet det, för jag har upplevt det.

Jag önskar dig en ljus framtid, men utan mig vid din sida.
Det vi upplever i våra liv gör oss till dem vi är.
Trots att vårt förhållande fick ett trist slut så är jag tacksam för det du givit mig och det vi har upplevt tillsammans.
Jag hoppas att du en dag kommer att se tillbaka på det som hänt och känna likadant.
Jag ber dig inte att fortsätta älska mig, bara att inte hata mig.

//mongo

Vad väger tyngst?

Varför måste huvudet och hjärtat vara så osams just nu? =/
Hamnar i situationer och blir "tillsagd" att hantera den på ett sätt av huvudet, men på ett annat sätt av hjärtat. Vad väger tyngst? Varför kan de inte bara vara sams??

Redigering:
Nu blev det plötsligt otroligt lätt att bestämma sig!
Synd att det gick som det gick, men det var kanske det som behövdes..?

Jag kommer att klara mig fint.

En förebild eller två

I detta inlägg kommer jag att använda det just nu väldigt omtalade ordet "hen", helt enkelt för att låta de omnämnda personernas identiteter förbli en hemlighet.

Jag har en bekant vars närvaro i mitt liv har påverkat (och fortfarande påverkar) mig en hel del, åt det positiva hållet. Eller nej det är nog två personer, nu när jag tänker efter, men det personlighetsdrag hos dem som jag beundrar så enormt är detsamma hos dem båda två.

Dessa två personer är nämligen oerhört bra på att säga vad de tycker och stå för sina åsikter, oavsett hur de och deras yttranden kan komma att uppfattas och vilka reaktioner de kan få. De är så säkra i sig själva, vet vad de vill (och absolut INTE vill) och det är bara att ta det eller gå. De är ärliga och raka och därför svåra att missuppfatta och ibland känner jag mig till och med en aning chockad över att de faktiskt kan uttrycka sig på det sättet de faktiskt gör!

Jag tror att just detta har gjort så stort intryck på mig för att jag känner att jag själv saknar det. Jag vill gärna vara till lags och ogillar starkt när någon blir arg på mig. (Har månntro även detta med min prestationsångest att göra??)
Jag är feg när det gäller att säga ifrån, till och med i situationer då jag hör eller ser någonting jag helt klart tycker är absolut fel. Jag håller istället tyst och lider av att uppleva alltihop. 

Jag vet att det är fel och jag mår dåligt av det, men jag saknar den styrka och säkerhet som krävs för att säga ifrån på skarpen. Jag vill hellre gå sicksack och undvika problem utan en redig konfrontation.

Jag har aldrig blivit rejält osams med en vän eller ens någon i min familj.

Jag vet inte vad som känns värst - att säga ifrån till någon jag känner eller att säga ifrån till någon jag inte känner.

Varje gång jag låter en sådan här situation passera, då jag vet att jag egentligen borde säga eller göra någonting men trots det låter bli, så tycker jag illa om mig själv och tänker att "nästa gång, då ska jag minsann våga!". Det händer dock aldrig, och det ger mig dåligt samvete och sämre självförtroende.

Jag älskar att umgås med dessa två personer! Det är som att det smittar, liksom. "Kan hen så kan jag".

Efter ett samtal eller efter att ha umgåtts med någon av dem känner jag mig starkare med en gång, utan att de egentligen har gjort eller sagt någonting särskilt.

Jag beundrar dem och jag vill bli mer som dem när det gäller den här biten för jag vet att det är det som blir bäst för en i längden. Att slippa oroa sig över vad andra tycker, att våga säga högt vad som rör sig inne i huvudet på en, att behålla dem personer i ens närhet som tar en för den man är och strunta i var resten tar vägen...

Men hur gör man? =/

Önskar tillbaka någonting jag saknar

Igår kväll var jag på Machinae Supremacys releasespelning för deras senaste album "Rise of a Digital Nation".
Jag gick dit med min pojkvän.
Vi var där i god tid, och varefter folk ramlade in så hälsade jag på de personer som jag känner. Det var härligt. Det var härligt att återse folk som jag umgicks med när jag började åka hit upp till Luleå, innan jag flyttade hit. Det var härligt att känna att jag fortfarande har en lika fin relation till dessa mmänniskor, trots att jag knappt träffar dem eller ens har kontakt med dem regelbundet längre. Jag kände mig genast lite mindre bortglömd här i världen.

För lite så känns det - som att jag "finns mindre" nu för tiden. Jag umgås inte lika mycket med folk (varken personer jag känner eller helt nya människor) som jag brukade göra.
Konserter, salsaevenemang, utekvällar på krogen, hemmafester, jobb/skola...
Konserter är det snålt med här uppe så det intresset har varit svårt att tillgodose sedan jag flyttade hit från Stockholm.
När det gäller salsadansandet så är jag inte längre med och håller i några kurser men går på de fester som anordnas och har varit på fridansen ett par gånger under hösten. Vi har varit på desto fler buggfridanser (eftersom pojkvännen håller på att skola in mig) men där har jag inte lärt känna någon än, och så länge jag håller mig till att bara dansa med min kille så lär jag inte göra det heller.
Går ut gör jag sällan, eftersom jag inte känner att jag riktigt har någon att gå ut med som jag skulle kunna ha riktigt kul med. Någon som tycker lika mycket om att dansa som jag, som inte super sig redlöst full eller beter sig illa, och som är intressant att prata med. Visst tycker jag om att gå ut med Merlin, men det är a andra anledningar. Det är mer mysigt, liksom.
Det var länge sedan jag var på en hemmafest, det känns som evigheter sedan. Jag funderar på ifall jag ska fixa en fest till min födelsedag, men det känns inte som att det skulle bli särskilt lyckat... =/

För det första så kommer jag att vara mitt upp i att fixa i ordning med möbler och prylar efter flytten (som äger rum i mitten av december, från den nuvarande lägenheten till den min pojkvän just nu hyr ut i andra hand). För det andra så vet jag inte vilka jag skulle bjuda.
Det är nämligen så att just den biten är en aning komplicerad i nuläget, vilka jag vill/kan umgås med. Att ha en pojkvän som inte klickar med ens vänner är oerhört jobbigt och svårt att hantera =/
Om jag bjuder alla dem jag betraktar som vänner så kommer det antagligen att finnas ett flertal personer på festen som inte går ihop, och det blir inte något roligt födelsedagskalas :(

Under mitt födelsedagsfirande vill jag slippa tänka på dåliga saker. Då vill jag bara glädjas åt trevligt sällskap, fina vänner och roliga aktiviteter. Då vill jag känna mig älskad och uppskattad. Då vill jag känna att den dagen/kvällen är till bara för mig. Jag tror tyvärr inte att det kommer att kunna fixas i år. Inte som det ser ut just nu i alla fall.

Hemmafester är över lag ett bra sätt att träffa och lära känna nya människor. Åtminstone i början av dem, innan folk hunnit bli alltför fulla och irriterande. Oftast har det varit så för mig när det gäller hemmafester att jag redan känner de flesta av dem som är där. Det blir ju lätt så att det är ungefär samma gäng människor som festar tillsammans varje gång.
Men ibland har det hänt att jag är den som är helt ny i umgängeskretsen, den nya personen på stället som ingen känner och många är nyikna på. Då har jag blivit ditbjuden av någon som brukar umgås med alla dessa människor, oftast någon som jag nyligen lärt känna.
Jag trivs bra i en situationen! Ju fler nya människor desto roligare! :P
Man får göra ett första intryck hos en hel flock folk och har man tur så finns där någon som man klickar extra bra med. Någon man delar några intressen med eller som kanske är uppvuxen i närheten av en själv.

Att vara på konserten igår kändes sjukt bra. Folket, musiken genom kroppen, stämningen, efterfest på Heroes, ännu en signad CD-skiva av världens bästa band - det tog mig tillbaka till hur mitt liv brukade vara. Jag upplevde återigen en del av det "förut" som jag idag saknar.
Gemenskap, livemusik och headbanging - det är grejer det!
Längtan till Stockholms händelserika musikvärld väcktes definitivt.
Machinae Supremacy spelar där i januari.

Åka?

Språk är spännande!

En kollega till mig berättade någonting fascinerande på jobbet häromdagen. Hon hade nyligen sett en dokumentär på teve som handlade om en person som reste till ett u-land för att bo hos en grupp människor (en sorts stam) där och försöka lära sig deras språk helt utan hjälp av vare sig tolk eller ordböcker.

Personen/reportern lärde sig språket genom att peka på föremål eller göra saker och sedan fråga vad tinget eller handlingen kallades. På så vis kunde han bara lära sig sådant som han hade behov av. Endast sådant han kunde se, ta på eller göra i den lilla byn.

Det som fascinerade mig mest, och det som gör att jag vill skriva ett blogginlägg om ämnet, är att stammens språk helt saknade siffror!
De använde sig istället av uttryck som "några få", "många", "alla", "lite", "mycket", "mer", "mindre" osv.

Fundera över det!
I den civiliserade, datorstyrda, välorganiserade värld som vi i Sverige och folk i andra i-länder lever i så är siffror ett måste. Vare sig det handlar om telefonnummer, adresser, klockslag eller numrerade sittplatser - vi behöver våra siffror för att vardagen ska fungera.

Har man däremot inga biografer eller teatrar att köpa sig sittplatser till, inga telefoner att ringa med, inga klockor och inget postsystem så vad ska man egentligen med siffror till?

Det räcker antagligen med att meddela att "det finns några bufflar där borta", vem behöver veta ifall det var just fem eller nio stycken?

Detta visar att språk utvecklas efter behov. De ord som finns är de ord som används, och behöver man ett nytt ord eller uttryck så kommer ett att utformas för att täcka det behovet. Alla världens språk utvecklas ständigt - nya ord tillkommer medan andra glöms bort.

De  språk vi känner till kommer inte att vara desamma för personer som växer upp några generationer framåt i tiden.
Språk är spännande! :D