Mitt emellan eller ingenting alls

Det är så här det måste vara, tyvärr.
Jag kan inte stressa mig tillbaka till rätt känsla och hopp om oss, lika lite som du kan låta bli att känna det du känner och helt släppa taget om din vilja och ditt hopp.
Det måste bli där någonstans mitt emellan. Eller ingenting alls.

Att ta det lugnt är ingenting dåligt utan snarare en säkerhetsåtgärd. Ju försiktigare man är desto mer hinner man känna efter, rätta till eventuella fel och enas om hur man ska fortsätta vidare. Att gå tillbaka på en gång och hoppa över ett steg eller två, bara för att man saknar att vara där och för att man så gärna vill dit igen - det funkar inte.

Stress och press är relationsdödare. Vare sig man skapar det medvetet eller om det bara råkar uppstå mitt i all vilja och kärlek så fungerar den på samma sätt. På mig har det den effekten att jag kan bli rädd, osäker och drar mig bakåt istället för att kämpa. Alla reagerar säkert på olika sätt, men så här är det i alla fall för mig.
Att pressa mig gör mig inte mer motiverad. Tvärtom.
Jag måste få ta detta i min egen takt, åt vilket håll det än bär. Jag vet att vi är oense om hur detta bör fungera, men jag kan inte kompromissa. Vi måste båda göra det som är bäst för oss själva, inte för "oss".