Löprunda inomhus?

"...som bor på gård eller i hus. (Helst på landet)..."
"...Vi vill att han kommer ut helst på landet..."
"...att hon hamnar på landet. Så det finns möjlighet att springa..."
"...vill gärna komma till någon på landet...där hon får vara med överallt..."
"...söker ett nytt varaktigt hem på landet..."
"...hos er som bor på landet..."

En mängd olika formuleringar men med samma budskap. Liknande fraser är väldigt vanligt förekommande i hundannonser.
Idyllen om hundar på landet är väl någonting alla skulle önska sin omplaceringshund att få uppleva.
Tankar om hundar som slipper promenera enbart på asfalt och i täta bostadsområden.
Hundar som slipper koppel och trånga lägenheter.
Hundar som ständigt går lösa på tomten/gården.
Hundar som får springa fritt i skogen och över åkrar och ängar i timtal varje dag.
Hundar så lyckliga som en hund någonsin kan bli.

Men nu ska vi tänka efter och vara realistiska.
Hur många omplaceringshundar finns det i Sverige? (många)

Hur stor andel av Sveriges befolkning bor "på landet"? (färre än de som bor i tätort)
Hur många av dessa lantisar funderar på att skaffa en hund? (ännu färre)
Hur många av dessa hundsugna lantisar är ute efter just en omplaceringshund att ta hand om, hellre än en valp direkt från uppfödaren? (ytterst få)

Alla dessa omplaceringshundar kommer alltså inte att hamna på landet, hur trevligt det än skulle vara för dem.

Det finns dock en annan viktig frågeställning på ämnet, nämligen: "Är ett hem på landet = välmående?"
Vad är det som gör en hund lycklig och välmående, är det stora ytor (både ute och inne) och det "vilda" livet som är nyckeln?
Visst mår hundar bra av frihet och möjlighet att aktivera sig och göra av med energi, men hur är det med resten då?
Ledarskap, socialisering, uppfostran, trygghet och närhet är också saker var hund behöver för att kunna leva ett gott liv.

Många annonser innehåller någonting i stil med:
"...ej till lägenhet!..."
"...ska bo på landet eller i ett hus, alltså ingen som bor i lägenhet..."
"... inte att säljas till någon i lägenhet då det inte skulle funka..."

Så vad är det som är så hemskt med lägenheter då?
Visst finns det hundar som verkligen inte trivs i lägenhet. Hundar som av vaktinstinkt, otrygghet eller annan orsak är väldigt känsliga för ljud och rörelse i omgivningen skulle antagligen få fullt upp i en lägenhet i ett tätare bostadsområde. Steg i trapphuset, grannar som väsnas, folk som går förbi utanför köksfönstret... En sådan hund ska självklart inte tvingas bo i lägenhet då den antagligen inte skulle kunna slappna av ordentligt och må bra under sådana förhållanden. Men det beror nog sällan på brist på utrymme.
En hund som bor i lägenhet har möjlighet att få allt som en hund på landet har, utom möjligtvis stora bostadsytor (oftast, det finns ju stora lägenheter). Så varför hänga upp sig på denna enstaka punkt, väger den verkligen så tungt?
"Men en hund som bor stort kan ju röra på sig mycket mer!" Eller?
Jag motionerar i alla fall inte min hund inomhus.
Motionerar du din hund inomhus?
Känner du någon som motionerar sin hund inomhus?

Jag är snarare av den uppfattningen att ett FÖR stort utrymme kan göra en hund otrygg snarare än lycklig av friheten. Många hundar trivs bättre med att bli lämnade i sin lilla bur eller i bilen än med hela huset/lägenheten för sig själv.
Min egen hund sover mest inomhus. Hon är ju visserligen en väldigt lugn hund med en tämligen låg energinivå och som inte måste GÖRA någonting hela tiden för att inte bli tokig, men ändå.

"...Helst nån som bor i hus..."

Vad tror du skulle vara bäst?
1. Ett tryggt liv i lägenhet, med ordentliga promenader och aktivering utomhus, mycket annat folk och andra hundar att träffa samt en bestämd uppfostran.
2. En livad tillvaro i en större flock, med blandade bemötanden från flera olika familjemedlemmar i varierande åldrar, mer gos och gull än uppfostran samt fler lösa stunder i den inhägnade trädgården bakom huset än turer ute i naturen.
3. Ett fartfyllt liv på landet med mycket spring lös i skog och mark, men även en del stillasittande i hundgård, bristfällig uppfostran och fysisk kontakt med husse och matte samt ytterst få hundvänner att träffa och leka med.

Som ni säkert kan uttyda är jämförelsen väldigt partisk och en aning stereotyp, men ni förstår förhoppningsvis varför.
Sedan jag flyttade från Stockholm till norra norrland har min kunskap om hundhållning breddats avsevärt. En sak som har slagit mig är hur många hundgårdar det finns här uppe!
De flesta finns i bostadsområden i glesbygden, alltså på landet, men en del ses även i trädgårdar intill villor i tätorten.

Här uppe jagas det mycket, alla antingen jagar själv eller har en släkting eller bekant som jagar. Till jakten används jakthundar av alla dess slag, men min uppfattning är att ställande (ex jämthund) och drivande jakthundar (ex stövare av olika slag) utgör den större delen.
Dessa jakthundar är ett oersättligt verktyg för jägarna i skogen under jaktsäsongen, men resten av året då?
Faktum är att jag från flera håll hört om hundar som är ute i naturen i princip dagarna i sträck under de veckorna då det jagas för fullt, för att sedan knappt komma ut ur hundgården under resten av året. De är ofta relativt ouppfostrade och reagerar eller reagerar starkt på förbipasserande hundar och ibland även på människor.
När hunden är i hundgården har ägarna föga makt över den om den inte uppfostrades INNAN den vande sig vid att stå ute. Om en hund tror att det är tillåtet skälla på förbipasserande så kommer den troligtvis också att göra det.
När hunden väl skäller så springer sällan husse eller matte ut ur huset för att säga åt hunden. Det stör dem ju inte lika mycket som det hade gjort om hunden skällde inomhus. Och de har heller inte lika många grannar att ta hänsyn till. De bor ju på landet. (Och de grannar som trots allt bor i närheten tycker antagligen inte heller att det är någonting konstigt att hunden skäller i hundgården, eftersom det är så pass vanligt i den här delen av landet.)

Hundarna är säkert suveräna på att göra det de är födda till, att jaga, men de skulle aldrig klara av ett tätortsliv utan klagomål från omgivningen.

Jag skulle istället för alla dessa krav på hus eller boende på landet vilja se fler annonser med önskningar av den här typen:

"...måste finnas hundvana i hemmet och tillgång till stor trädgård/natur..."
"...Hund söker hem med mycket natur..."

En hund kan bo på landet eller i hus utan att få vistas särskilt mycket i naturen. På samma vis kan en hund som bor i en trängre lägenhet ha turen att få regelbundna långpromenader eller utflykter till skogs.
Ingenting är givet bara för att man råkar bo på ett visst sätt. En hund kan bli lycklig och välmående nästan oavsett var eller hur den bor, så länge dess behov tillfredställs.

Vettiga människor och hundägare som vet vad en hund behöver, DET är vad folk borde kräva åt sin omplaceringshund!

Tindra och Ronja i full fart i Kalix :)

Jag HAR en hund som orkar!

Kom just in från ett lydnadsträningspass, och jag är sååå glad! Jag och Tindra tränade tillsammans med Rebecka och hennes Flash (en Australian Shepherd). De var jätteduktiga båda två!

Veckans huvudmoment på schemat är inkallning och hopp över hinder. Jag fortsätter dock att träna på förra periodens moment också, men då mest apporten eftersom det är den vi har mest problem med.

Dagens pass startade vi med några omgångar inkallning för att få fart i hundarna. Jag började med Tindra. Jag har inte tränat särskilt mycket inkallning med henne och har nästan aldrig använt kommandot "hit". Detta just för att hon lättare ska lära sig innebörden av det när vi väl skulle börja träna på "allvar". Nu är det allvar :P

De få gångerna jag provat inkallning tidigare så har hon haft halvtaskig fart. Det är ingenting ovanligt när det gäller henne, hon är ingen högenergihund. Hon har även "långsam rumpa", vilket jag försöker rätta till genom korta men intensiva sitt/ligg/stå-övningar inomhus.

Men idag... Wow! Hon har aldrig förr haft så bra fart OCH fokus vid inkallning! De första två gångerna kommenderade jag henne med namn och kommando: "Tindra, hit", men då märkte jag att hon var på väg att resa sig redan när hon hörde sitt namn och det får man antagligen avdrag för på tävling. Så jag provade istället med bara "hit", och det gick suveränt!
Full fart och fullt fokus på mig (och frisbeen) direkt från kommendering. Hon sprang så himla fint. Jag gjorde övningen 6-7 gånger, varav 5 avklarades utan anmärkningar. Ett par gånger började hon med halvdålig fart, men ökade när hon märkte att jag fortsatte uppmuntra henne att komma till mig. Jag tror att det beror på att hon är osäker på kommandot. Hon undrar om det verkligen är det här jag vill att hon ska göra, men efter att jag försäkrar henne om det så går det fint! Så fort hon är säker på betydelsen av "hit" och vi har tränat in inkallning med slut i utgångsposition (hon ska komma in och sätta sig på min vänstra sida) så är vi nog startklara med momentet :)

Vi plockade även fram vår grannes hemgjorda lydnadshinder och övade hopp över hinder. DET kommandot har Tindra i alla fall lärt sig nu! Hur vet jag det? Jo, om jag har henne i fot, går fram till hindret och kommenderar "hopp" så hoppar hon över hindret minst 4/5 gånger. Om jag sätter henne, går över till andra sidan hindret och kommenderar hopp så hoppar hon över hindret, också det 4/5 gånger. Jag kan även skicka henne framåt över hindret medan jag själv står still, och det går oftast också hur bra som helst. Jag har hört att när hunden gör som den ska i 80% av försöken när man tränar så har övningarna en lagom svårighetsgrad. Så det är den nivån jag strävar efter :)

Apporten åkte också fram en sväng. Jag triggar henne på frisbeen, tar sedan bort den och håller sedan fram apportbocken istället. Mitt krav just nu är att hon ska greppa den helt, och när hon gör det så klickar jag och belönar med frisbeen. Målet är att hon ska greppa och hålla apporten tills jag kommenderar "loss", 5 sekunder är det som gäller i LK1. Det är en lång väg kvar, men jag ser ljusglimtar vid de tillfällen då hon faktiskt håller apporten i munnen i ett par sekunder i väntan på mitt klick.

En annan sak jag lägger in sporadiskt varje gång vi tränar är sk extern belöning. Att inte hålla frisbeen i handen eller under armen under momentet utan antingen gömma den eller lägga den en bit bort. Jag vill lära henne att belöning kommer trots att jag inte håller den i handen, att så länge hon gör rätt så kommer frisbeen (/godiset/bollen/brandslangen) så småningom. Anledningen är så enkel som att man under lydnadsprov inte får ha med sig några hjälpmedel alls in på planen. Tindra ska ha belöningen i tankarna utan att ha den inom synhåll.

Bara någon enstaka gång under dagens träningspass lade sig Tindra ned eller visade tecken på trötthet, någonting hon vanligtvis gör efter bara en kvarts träning och sedan upprepar då och då mellan repetitionerna. Hon var oerhört pigg och taggad idag, vilken kändes underbart! Är det cyklingen som ger resultat, eller börjar hon helt enkelt tycka att det är riktigt roligt med lydnaden?
I vilket fall som helst så är matte stolt över sin voffa ^^

Allting känns bara bra just nu, och jag tror fortfarande på planen att starta till våren! :D

Hundrädd? Näää

Jag insåg häromdagen att jag lika väl hade kunnat vara hundrädd idag. Insikten kom som en blixt från klar himmel, jag har aldrig tänkt på situationen på det sättet! Det fick mig att fundera.

När jag var liten hade mina farföräldrar en svart, stor och läskig hund.
Han skällde mycket och hoppade massa på mig och min lillasyster varje gång vi var och hälsade på.

Ricky var en Groenendael. Jag var väl ca 5-10 år då mina farföräldrar hade honom.
Han var antagligen smått understimulerad, trots deras underbart stora och välskötta trädgård.
Mitt minne sviker mig när det gäller mer detaljerade beskrivningar av hans mentalitet, beteende och skötsel.
Ska nog be pappa fylla i det mitt barnasinne inte lyckades registrera :P

Vi tyckte att Ricky var läskig, men vilka barn tycker om när stora hundar hoppar på en?
Så hur kommer det sig att rädslan inte dröjde kvar?

En av mina mostrar bor på en gård, och där har min familj spenderat många lov och högtider. Min moster har liksom alltid haft hund. Åtminstone så länge jag levat. Hennes hundar har varit oerhört väluppfostrade och stabila allihop, vilket har givit mig en väldigt bra upplevelse av hundar.
Några år senare när jag var kring tio år så skaffade min familj en blandrasvalp, Molle. Pointer, engelsk springer spaniel, labrador och dobermann. Han var en otroligt fin och trevlig hund!

Min uppfattning var att jag var den person i familjen han lyssnade bäst på. Min lillasyster fick inte gå ut med honom, han var för stark och energisk för henne.
Jag minns fortfarande när jag gick på asfaltsplanen vid "stora lekparken" (där det spolades skridskobana varje vinter) med Molle och en näve hundgodis i fickan. Jag lät kopplet hänga löst släpandes efter honom, och jag lyckades få honom att gå fot vid min sida! Så stolt jag var efter den dagen!

När mina föräldrar skilde sig (jag var 11 år) gick det inte ihop längre. Vi sålde Molle till en person som var bekant med familjen som ägde ett av Molles kullsyskon. Vi hade då haft honom hos oss i mindre än ett år.
Jag var länge väldigt ledsen över att ha förlorat honom, vi trivdes ju så bra ihop.

Ytterligare en tid senare, när pappa hade träffat sin nuvarande fästmö, så kom en annan hund in i mitt liv. En engelsk springer spaniel på två år stal Kickis hjärta och hamnade hos oss.
Igor, som fortfarande bor hos pappa, är en av de trevligaste hundarna jag känt. Han är oerhört lugn och lätthanterlig, social med både människor och hundar och lättlärd med rätt godis i din hand! :P
Den första hunden jag lärt morra på kommando, det var kul :)

Han höll pappa aktiv under ett års sjukskrivning, han har hållit oss sällskap på promenader till affären och ut i blåbärsskogen, och han har förgyllt våra liv med ljudet av pipleksaker, välkommen hem-yl och en massa tokigheter som bjudit upp till skratt.

Och slutligen - nu har jag äntligen min egen hund, Tindra. Världens bästa, fråga vem som helst (kaxigt men sant!)

Jag tror helt enkelt att de bra hundrelaterade upplevelserna övervinner de dåliga i mitt fall. Om jag inte hade haft så mycket hundkontakt under den senare delen av min barndom, så kanske de negativa upplevelserna med Ricky hade blivit starkare.

Jag kan bara föreställa mig hur otroligt påfrestande det måste vara att lida av hundrädsla i dagens hundtäta samhälle. Det kan vara lätt att som hundälskare och -ägare avfärda sådan rädsla med en fnysning, "hundar är väl inte farliga!" Med den inställningen lär inte problemet bli mindre.

Så, till alla människor där ute som känner sig osäkra eller rädda i närheten av hundar - umgås MER med trevliga och stabila hundar! Så pass att de bra erfarenheterna till slut väger tyngre än de negativa. Det finns säkert någon snäll hund i er omgivning om ni tänker efter?

Annars ställer jag och Tindra upp, när som helst! ;)

Tjänstefel av bussis?

För några veckor sedan under den helg då Musiken Makt ägde rum här i Luleå så hände någonting som dröjt sig kvar i mina tankar sedan dess. Orsaken var att jag tyckte att situationen var så konstig och fel, rätt ska vara rätt!

Jag, Andreas och en vän skulle ta bussen in till stan för att besöka MM. Klockan var strax före 19, lördag kväll.
Inför sommaren beslutade LLT (Luleå LokalTrafik AB) att sluta ta emot kontanter som betalning på bussarna efter kl 19 alla dagar. Detta främst för att skydda sina chaufförer efter att flera rån ägt rum under en relativt kort tid.

Bussen vi skulle ta den här kvällen hade enligt tidtabellen avgångstiden 18.57, alltså innan kl 19.00. Vi stod på hållplatsen och väntade tillsammans med ca 10 andra personer.
När bussen väl kom hade klockan hunnit bli 19.02, bussen var alltså utan tvivel försenad.

Jag, Andreas stod bland de sista i kön fram till bussdörren, framför oss skulle en grupp på 5-6 personer precis kliva ombord. Då ville inte busschauffören ta emot deras tjugolappar, utan påminde dem om kontantstoppet och påpekade att klockan minsann var över 19.00!

"Men bussen skulle ju EGENTLIGEN ha avgått 18.57, och därför räknade vi ju med att vi skulle kunna betala kontant!"
Bussisen höll dock fast vid sitt beslut - ni kommer inte på utan giltiga färdbevis.

Alltså fick människorna gå av igen, och helt enkelt vänta på nästa buss (som skulle gå 30min senare). Men först måste de köpa biljett på Ica förstås. Det hade man vid den tidpunkten bara kunnat göra sedan ett par veckor tillbaka, så många visste inte ens om att man numera göra det. Här i Luleå finns inga fancy SMS-biljetter inte, här kör vi med plastkort (typ SLs Accesskort) eller papperslappar!

Eftersom det var mer bussisens än passagerarnas fel att klockan hann slå sju, så tycker jag att chauffören borde ha tagit emot kontanterna, alternativt släppt på personerna gratis.

Tyvärr så kan man ju inte riktigt bojkotta lokaltrafiken som ett sätt att visa sitt missnöje, åtminstone inte som student med en begränsad ekonomi.
Så LLT kan ju fortsätta snåla utan att det påverkar dem särskilt mycket. Eller? =/