Varför drog jag ut på det?

Uppdatering av läget när det gäller ämnet för mitt blogginlägg publicerat den 11e december:

Det har visat sig att min nya vän ville vara mer än vän med mig. Jag hade det nog på känn egentligen, men ville inte se det.
Jag hade velat vara bara vän, men att ha en vänskapsrelation med någon som egentligen vill gå längre än så är ingen hit. Det är i alla fall min erfarenhet av liknande situationer.
Det är oerhört tungt att vara obesvarat förälskad i någon, och det är obekvämt och jobbigt att veta att en vän är förälskad i en.

Jag har därför sagt till personen ifråga att vi inte bör ha kontakt mer, för bådas bästa.

Varför drog jag ut på det?
Jo, för så länge jag inte ville inse det så kunde vi fortfarande vara vänner. Men faktum är ju att detta var oundvikligt - ju längre jag har dragit ut på det, desto mer känslor har det funnits tid för att utveckla.
Förr eller senare hade jag ändå varit tvungen att antingen fråga rakt ut som jag gjorde nu, eller få det bekräftat på något annat sätt.

Nu är det som det är, trist nog, men det är bara att se framåt och hoppas på att det kommande året bjuder på nya värdefulla relationer :)

Lever du som du bör göra?

Jag tror att mitt nyårslöfte inför det gångna året var att äta mindre kött och laga vegetarisk mat oftare. Det höll ett tag, men sedan sket det sig. Som det brukar vara, alltså :P

De hälsorelaterade nyårslöftena tror jag är allra vanligast. Kost och motion, sömnvanor och fritidsaktiviteter - vi vet ju alla hur våra liv egentligen BÖR se ut, eller hur?

Man bör väga ett visst antal kilon i förhållande till sin kroppslängd, man bör sporta eller motionera ett visst antal timmar i veckan, man bör sova si och så många timmar per dygn, osv.

Men tänk efter. Visst, du kanske jättegärna hade levt ditt liv så och gjort allt du BÖR göra. Men hur många klarar verkligen av det i praktiken?

Nu menar jag varken fysiskt eller mentalt, utan rent livsstilsmässigt.

• Man måste ha rätt arbete. Inte alltför långa dagar eller för långt till jobbet. Helst inte för mycket stillasittande under arbetstid, och helst en rätt så bra lön.
• Man måste ha "rätt" familjesituation. I hur många familjer finns det exempelvis tillräckligt mycket tid (och ork?) över till att bara ta hand om sig själv som förälder och göra sådant man tycker är roligt? Hur ofta kommer man i säng i tid, eller sover hela nätter? (förälder eller ej)
• Bra filmer och intressanta teveprogram sänds ofta tämligen sent på kvällarna, likaså många härliga gruppträningspass på gymmen. Samtidigt så ingår tidiga morgnar i väldigt många yrken. Hur ska man lyckas tillgodose sina behov när det ser ut så? Man tvingas till att välja mellan de goda tingen nöje eller träning och sömn. Hur många tror ni lyckas pricka i samtliga punkter på BÖR-listan egentligen?? =/

Det finns självklart dem som trots allt gör det, vilket kan bero på en stark vilja eller kanske tur med ens livssituation. Eller både och.

Det jag vill komma fram till är att man bör ta små steg. Huvudsaken är att du tar dig framåt, farten spelar mindre roll.

Jag har flera gånger försökt förändra någonting i mitt liv till det bättre, tänkt "Nu jäklar! Jag är taggad, det här ska jag fixa! Lika bra att slå på stort när jag ändå är igång?", och så har jag gjort upp en plan.

Jag kan vara väldigt ambitiös när det finns någonting jag vill göra. Ska jag göra det så vill jag göra det ordentligt och bra, så att jag verkligen blir nöjd med resultatet.

Men jag tror att det är där jag fäller mig själv liksom. För visst kan det gå finfint till en början - allting flyter på och går enligt planen och jag känner mig grym som faktiskt pallar det!

Men så händer någonting oväntat, min situation förändras eller motivationen får en dipp. Då blir saker och ting inte längre som jag planerat och vill, och jag blir besviken på mig själv.

Jag har bestämt mig för att avlägga ett annorlunda löfte i år. Ett löfte som inte handlar om mätbara prestationer, hälsa eller välgörenhet (vilket gissningsvis är ett annat populärt nyårslöfte-ämne).

Jag ska klura på det under kvällen.

Vilket blir Ditt nyårslöfte, om du har planerat något? :)

Lev DITT liv

Snart välkomnar vi ännu ett nytt år och tar farväl av ett annat.
Var står jag den här gången då?
Förra nyårsafton vill jag minnas firades i Kalix tillsammans med mitt ex och hans familj. Tindra var med och det bjöds på god mat och sköts fyrverkerier.

 Mycket har hänt sedan dess. Den första stora och minnesvärda händelsen var självklart vår 3 veckor långa Thailandsvistelse. Det var en underbar resa och jag vill definitivt göra något liknande igen, helst snart.

Några månader senare tog det slut mellan mig och min dåvarande pojkvän.

Sedan träffade jag kort därpå en ny fin kille att kära ner mig i. Vi var tillsammans i 5 underbara, händelserika, turbulenta, spännande, mysiga månader innan även det förhållandet tog slut för några veckor sedan.

Det är väldigt mycket som har hänt den senaste tiden. Jag har samlat på mig många nya erfarenheter, både positiva och negativa, och jag har lärt mig otroligt mycket av allt jag har varit med om!
En del lärdomar har jag nog inte ens reflekterat över än, men jag är säker på att jag kommer ha nytta av dem någon gång senare i livet.

Även den sociala konstruktionen i mitt liv har förändrats avsevärt, vilket känns både sorgligt och bra på samma gång. Jag har gått igenom förändringar som kommer att påverka mitt sätt att vara och agera. Jag har en ny syn på vad som är viktigt. Vad man bör kämpa för och satsa på när det gäller framtid och drömmar, och när det gäller relationer.
Jag har lärt mig en del hårda sanningar. Saker som varit riktigt jobbiga att inse, men som jag nu har förstått faktiskt stämmer. Och även om det har varit tufft så känns det bra att ha tvingats tampas med detta, för jag tror att det kommer att leda till gott i slutändan.

Jag ska fortsätta att göra mitt bästa. Mer än så kan jag inte.

Jag vet att vissa av de personer som fram till nu har funnits i min närhet inte längre kommer att vilja stå kvar vid min sida, och det kan jag förstå. Jag gör mina val och alla ni andra gör era val, och vi ska respektera dessa.
Och inga förklaringar ska behövas, man ska inte vara tvungen att rättfärdiga ens beslut för någon annan än en själv.

Det är en del av mitt nya förhållningssätt och jag ska försöka hålla fast vid det så gott det går. Jag kommer säkerligen att mista en del människor i och med detta, men dem jag kommer att ha kvar är dem som verkligen är värda att uppskatta.

På samma vis kommer jag att försöka stå vid mina vänners sida oavsett vad som händer, så länge de vill ha mig där.

Jag hörde ett citat häromdagen som fastnade i mina tankar. Jag minns det inte ordagrant och jag minns heller inte var jag hörde det ifrån, men det handlade om att det är sällan man hatar en person utan snarare dess gärningar och beslut.
Alltså kan man ogilla en persons handlingar eller val i livet bäst man vill, men oftast är det nog så att det bara är just det man ogillar och inte personen i sig.

Att folk gör mer eller mindre "dåliga" val betyder inte nödvändigtvis att människan är en dålig eller ond person. Jag tror att vi ibland måste vara bättre på att helt enkelt lita på att andra har goda anledningar bakom sina beslut även om man som åskådare ibland inte alls kan se eller förstå dessa. Jag har tagit beslut som jag vet verkar helt omotiverade för min omgivning, men så är det inte. Annars hade jag ju inte valt att göra precis så som jag gjort, eller hur?

Alla gör sitt bästa här i livet. Döm inte andra efter hur de väljer att leva sitt liv.

Det är ju trots allt DERAS liv.

Vill du bli min vän?

Det finns en sak som jag tror att jag aldrig riktigt har haft. Och trots att det är en viktig del i många människors liv så har jag inte riktigt saknat det heller.
Inte förrän nu.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft en person i mitt liv som jag har kunnat berätta allt för. Jag har berättat mycket för många av de vänner jag haft i mitt liv, men aldrig ALLT.
Det har alltid funnits gränser för vad jag har "kunnat" prata om med mina vänner. Var den gränsen finns i en relation tror jag till mångt och mycket har att göra med hur lika man är som individer. Ju mer man liknar varandra, desto mer utrymme har man att prata om saker. För ju mer man liknar varandra desto bättre förstår man varandra, av naturen liksom, och förståelse ger en den säkerhet man behöver för att berätta även de pinsammaste eller känsligaste saker för någon.
Jag kan tänka mig att det underlättar en hel del om man exempelvis har samma sätt att se på livet i stort. Vad är viktigt? Hur tänker och agerar man i de situationer som livet bjuder på? Vad är respekt, och vad är rätt eller fel?

Även ens tidigare erfarenheter påverkar. En person som har upplevt en liknande sak som du förstår dig antagligen bättre än någon som inte har det. Eller så bör personen vara öppensinnad och lyssna utan att döma för att sedan, med mer kött på benen, bilda sig en uppfattning om det hela.

Så vad ska man kunna prata med sina vänner om?

Min uppfattning är att man har olika vänner för olika ändamål, för så har jag haft det hittills. En del personer är roliga att bara "hänga" med - spela tevespel, snacka skit eller festa med. Ytliga prylar.
Andra människor finns där mer för stöd och tröst. Det är dem man vänder sig till när man har det svårt. När man behöver prata ut om någonting jobbigt och lasta av lite av bördan, eller fråga någonting privat eller be om goda råd.

Jag har haft vänner av båda dessa sorter, men det måste ju finnas någon som passar för allt?

Jag önskar att jag hade en vän som jag kunde gå till närhelst jag fick lust. Någon jag inte skulle behöva planera aktiviteter med, utan träffa helt spontant vilken dag som helst. Någon som är bra både på att snacka skit och att prata allvar. Som är rolig att såväl bowla med som att promenera med eller sitta hemma och se en film med.

Någon som jag inte skulle behöva hålla undan någonting för, eller för den delen överdriva någonting för.
Någon jag skulle kunna vara helt ärlig med och veta att den ändå skulle stanna kvar.

Jag är avundsjuk på dem som har sådana vänner. På dem som i en tråkig stund kan ringa någon kompis för att två minuter senare ha trevliga planer för resten av kvällen.

Från och med nu ska jag göra mitt yttersta för att vara mig själv. Jag ska säga vad jag tycker oftare än jag tidigare gjort, och jag våga säga ifrån om sådant jag tycker är fel. På det sättet bör jag snart märka vilka som verkligen klickar med mig och vilka som egentligen inte gör det.
Förhoppningsvis skapar det en chans för mig att hitta någon som vill umgås med mig utan en massa förbehåll, gränser och regler. Någon som jag kan dela allt med. Någon som kan vara sig själv med mig, känner sig trygg med mig och har kul med mig, och vice versa.

Jag vill ha en bästis.
Var hittar jag en sådan?

Någonting ALLA bör se

Detta når antagligen främst ut till dem i hundvärlden som INTE bidrar till den extrema aveln utan faktiskt bryr sig. 
Varenda person som ser den är förstås viktig för ju fler vi blir MOT detta, desto mindre kommer "de andra" till slut ha att säga till och bestämma om.
Sprid och rekommendera - öppna folks ögon. Och det gäller i allmänhet, för det är inte bara hundägare som behöver veta detta, även om det troligtvis är de som har störst intresse i att titta.

http://www.svtplay.se/video/913655/ett-renrasigt-helvete-vad-hande-sen

För våra hundars skull!

Andra träningspasset avklarat!

Premiärtränade på Sensia i torsdags, en timme träning och en halvtimme stretching. Idag blev det 45 min träning och 20 min stretching. Jag värmde upp med lite powerwalk på bandet i 10 min, och sedan sprang jag. Jag hann ca 5km på 35 min, vilket jag är nöjd med!
Vi får se när nästa pass blir, troligtvis under någon av mina lediga dagar nästa vecka. Här ska tränas upp kondition! ;P

Ungdomar, se upp!

Snart ska jag och Tindra traska iväg in till stan för vårt andra gosbesök på Ungdomens hus!
Hoppas det blir lika mysigt och lyckat som förra gången :)

Livet sliter i mig

Det känns som att livet drar i mig från flera olika håll.
Snart går jag av på mitten!
Att ha tunga beslut att fatta, att känna sig begränsad i sina möjligheter att göra det man vill, att försöka göra sitt bästa och ändå hamna fel. Känslor mot tankar, hjärta mot huvud.
Ibland känns det som att vad man än gör så blir det inte riktigt bra. Så känns det just nu.
Pest eller kolera. Eller både och.

Var så god och välj! =/

Man kan aldrig lära sig färdigt!

Igår kväll kom en vän hit och var här i några timmar. Dessa timmar spenderades genom att bara sitta och prata med varandra. Samtalsämnena varierade givetvis, men det mesta var ändå ganska personliga saker. Sådant som man inte berättar för vem som helst hur som helst.

Det är intressant vad förvånansvärt nära man kan komma varandra på väldigt kort tid om det känns rätt.
Jag och personen som var här igår hälsade på varandra för första gången för bara ett par månader sedan, och det här var första gången vi umgicks "privat".
Varför känns det helt rätt att öppna sig för vissa, men inte för andra? Ett fåtal gånger i mitt liv har jag mött sådana människor som jag utan att blinka anförtror mig åt efter bara en kort tids bekantskap. Varför just dem?

Det är sådana relationer man ska ta vara på - de som känns sådär självklara och enkla.
De som bara händer, utan att man anstränger sig eller planerar dem.

Gårkvällens besök piggade upp. Den fick mina tankar på annat än allt det som gnagt mig den senaste tiden. Det är spännande att lära känna nya människor, och man kan aldrig lära sig färdigt!

Vi ses snart igen, kompis! :)

Jag måste ta tag i saker och ting!

Det finns så mycket människor omkring mig, men ändå vet jag inte vem jag ska prata med.
Jag vet liksom inte vad jag vill säga egentligen!

Vill jag ha tröst?
Ja, det vill jag nog.
Vill jag förklara mig och få medhåll, som någon sorts bekräftelse på att jag faktiskt inte har gjort ALLTING fel de senaste månaderna?
Jo, det skulle också kännas rätt skönt.

Men mest av allt skulle jag vilja att någon förstod mig!
Att någon fick prova att uppleva det jag har upplevt. Att känna allt det jag känner, tänka alla tankarna jag tänker, och befinna sig i den situationen som jag befinner mig i.
Men det går inte.
Och hur mycket jag än vill, så kan jag inte trolla bort all den där röran...

Det ska bli otroligt skönt att gå till kuratorn igen nu till veckan!

Världens bästa hund värmer sin mattes knä

En annan sak som jag tänker mycket på just nu är hur jag vill fira min födelsedag.
Vill jag ens fira den, och hur då i sådana fall?

Just nu vill jag mest bara ligga under täcket och försöka sova bort timmarna. Tur att jag har Tindra, för utan henne hade jag faktiskt kunnat stanna inne all min lediga tid. Jag har för det mesta ingen lust alls för någonting. Lägenheten har inte städats ordentligt på flera veckor, jag själv är inte heller direkt det fräschaste på jorden, disken täcker hela min diskbänk och tvättkorgen är full. Jag ligger efter med skolarbete.
Jag har snart ingenstans att bo längre, men jag vill helst inte lämna Luleå riktigt än.
Jag måste ta tag i saker och ting!

Tror inte att jag skulle lyckas ha riktigt kul just nu, om så bara för en kväll, men det skulle helt klart vara skönt att omge sig med goda vänner...

Jo, det blir nog ett firande ändå!

Calleth you, cometh I

Det är när man går igenom de tuffare delarna av livet som man inser vilka fina människor man faktiskt har i sin omgivning. Så känner åtminstone jag :)

Tack alla ni som har funnits och finns där för mig. Det har kommit hjälpande händer även från oväntade håll, och jag uppskattar dem allihop ska ni veta!

Vad skulle man göra utan sin familj och sina vänner?
Jag vet inte hur jag hade klarat mig igenom allt utan min hund vid min sida!

När ni någon gång känner att ni behöver stöd eller hjälp - "calleth you, cometh I!" :)

Det är svårt

Idag städade jag bort rosor som jag har fått från dig.
Det var svårt.

Hur dumt vårt förhållande än slutade så har vi haft många fina stunder tillsammans. Saker du givit mig som jag har behållit påminner mig om det som varit bra. Det mysiga, det spännande, det romantiska, det roliga, det underbara.

För jag minns allt det, och jag minns det väl. Och jag kommer fortsätta att minnas det, och sakna det. Det kan tyckas osmart att så ofta tänka tillbaka på det goda när där även finns så mycket ont, särskilt nu under den senaste tiden, men jag måste göra det. Om jag inte påminner mig själv om allt det bra utan bara framhäver det dåliga, hur ska jag då förstå mig själv?
Hur ska jag då förstå varför jag stannade kvar i en situation som jag mådde dåligt av - om det inte fanns en enda gnutta gott i det hela? Hur ska jag då förstå varför jag lät mig själv offra sådant som betydde mycket för mig - om det inte var så att jag även vann annat som också var betydelsefullt?
Hur ska jag kunna stå för mina val under den här svåra tiden om jag inte längre minns varför jag gjorde dem?

Jag önskar att det inte hade blivit så här. Jag önskar hade vi hade kunnat slippa bli ovänner och hamna i det hål hålet av problem, ilska, sorg och besvikelse.

Var det verkligen detta som krävdes för att få ett ordentligt slut på alltihop?
Vem vet, tjafset och allt det jobbiga kanske hade fortsatt i en evighet till annars?
Jag säger absolut inte att den nuvarande situationen INTE är jobbig, men nu är det jobbigt på andra sätt och av andra anledningar.

Vi gör alla våra val i livet, och vi måste stå för våra beslut och våra handlingar. Det gäller även dig. Man kan inte bete sig illa mot andra människor på det viset du gjort och inte förvänta sig konsekvenser. Ju allvarligare snedsteg desto allvarligare konsekvenser. Så fungerar det, och det är så det måste bli.
Nu när det är som det är så hade det varit lättare om jag kunde BARA ogilla dig, men det kan jag inte. Andra kanske kan, men inte jag.

Hur gick det så galet? Alla gör sitt bästa här i livet, och ändå går saker och ting på tok.
Jag försöker bli sams med mig själv över mina beslut den senaste tiden.

Det är svårt.

Jag kommer alltid att minnas det underbara!

Bostad sökes!

Så här ligger det till:
Jag bor just nu i en fin liten lägenhet tillsammans med min hund. Jag har nära till jobbet, fina hundvänliga grönområden runt knuten och promenadavstånd in till stan. Det låter väl bra?

Problemet är bara att det inte är min lägenhet. Det är en bostadsrätt, och jag korttidshyr den av lägenhetsägaren.
Det ursprungliga kontraktet sträckte sig 6 månader - från den 1a juli till den sista december.
Jag fick det nyligen förlängt en månad, och som det ser ut nu så bor jag alltså här fram till den sista januari.

Om jag inte hittar en ny bostad som jag kan flytta till innan den sista januari så blir jag bostadslös.

Chansen finns att jag får mitt nuvarande hyreskontrakt förlängt ytterligare någon månad, men det är ingenting jag kan räkna med.

Det enda alternativet för mig ser i nuläget ut att vara att ta mitt pick och pack (och hunden) och flytta ner till min familj i Stockholm. Jag har de senaste åren planerat att jag ska flytta dit, men inte så här hastigt. Jag vill känna mig "klar" med Luleå först. Jag vill hinna avsluta eller lämna över pågående fritidsprojekt, jag vill säga hej då till både folk och platser, och jag vill gärna ha någon typ av plan på hur jag vill att mitt 08-liv ska se ut när jag väl flyttar.

Så vänder jag mig till er, mina nära och kära, för hjälp med att hitta en bostad antingen i Luleå eller i norrort utanför Stockholm. Jag kommer från Upplands Väsby och har större delen min familj kvar där så det är där någonstans i krokarna jag vill hamna när jag flyttar ner - Sollentuna/Väsby/Märsta.

När det gäller Luleå så är de enda kraven att min hund kan flytta med och att jag kan ta mig till jobbet till fots, med cykel eller med buss då jag inte har körkort.

Jag är skötsam och min hund likaså. Jag betalar räkningar i tid, har ytterst sällan hemmafester och tar alltid bort luddet i tvättstugans torktumlare. Min hund för inget väsen av sig och är omtyckt av alla.

Snälla, tipsa mig om ni hör om något boende som kan passa!
Tack på förhand! :)