Jo men det gick ju finfint!

Har testat något nytt: att resa väääldigt långt med väääldigt mycket packning.
Och båda hundarna. Stockholm - Luleå. Med tåg.

Det riktigt krångliga var egentligen att ta sig in till Stockholm C med alltihop, resten gick oväntat smidigt! Väl inne på centralen lade jag det mesta av packningen i en sådan där box. När jag först öppnade boxluckan så var Charlie kvick och hoppade in, han är minsann en nyfiken liten filur! Det var inte alls så dyrt som jag hade förberett mig på, det kostade 60kr för 4 timmar eller 70kr per dygn.

Hundarna på Stockholm central

Sedan hade vi väntetid att ta död på, men det gick också bra. Hundarna fick en längre promenad, längs vattnet bort till Kungsträdgården och sedan tillbaka till Centralen, och så en rastrunda just innan vi skulle kliva på tåget. Jag tycker att det var riktigt bra gjort av mig att få båda hundarna att uträtta sina behov på de få grästäckta ytorna som fanns där i närheten, mitt i city. Särskilt den något kräsna damen Tindra som minsann inte bajsar VAR som helst, men måste man så måste man, antar jag :P

Det syns inte här, men det är strömmen i bakgrunden :P

"Vad är det här för ställe, matte?"

Inne på centralen sysselsatte vi oss med att äta medhavd mat, prata med andra hundägare, låta Charlie och Tindra hälsa på andra hundar, prata med icke hundägande människor, göra tricks inför folk (Tindra fick till och med applåder för sitt "sitta fint"), och att vila.

Ingen stress!

När det drog ihop sig till avgång gick jag och hämtade ut resten av packningen och vi begav oss sedan mot perrongen som tåget skulle avgå ifrån. Väl uppe på perrongen så fick vi vänta ett par minuter innan tåget rullade in. En snäll man erbjöd sin hjälp med att bära upp en del av packningen i rätt vagn åt mig, ett erbjudande jag tacksamt tog emot! Jag letade mig fram till våra platser i den djurtillåtna avdelningen, jag hade bokat två stolar för att vi skulle få ordentligt med plats alla tre. Vi hade blivit placerade vid ett bord där det fanns fyra platser, men de andra två platserna var lediga så vi vräkte ut oss över alla fyra! Charlie låg ömsom i sin tygkorg i ett av sätena, ömsom bredvid Tindra på golvet under bordet.

Tågmys!

Lyx med eget säte!

Middagsdags!

Timmarna flöt förbi i stadig takt. Jag läste hundbok, smaskade på frukt, torkade aprikoser och drack vatten, medan hundarna antingen sov eller låg och nosade på människor som passerade oss i gången.
Jag hade bokat resan via telefon, och under det samtalet bad jag om att få veta när och var tåget skulle ha lite längre stopp så att jag kunde planera hundrastningen under resan. Vi gick ut ur tåget vid två tillfällen och då fick de kissa och bajsa, och så passade jag på att busa lite med dem så att de fick sträcka ut lite.

Soluppgång någonstans i norrland

Under en spurt ute på perrongen mitt i natten så lyckades jag snubbla och skrapa upp både handflator och knän, INTE skönt! Förstår inte riktigt hur det gick till då jag vid tillfället bar både fingervantar och långkalsonger, men ont gjorde det i alla fall!
Jag försökte skölja av händerna lite försiktigt för att åtminstone få bort eventuell smuts i såren, men knäna lät jag vara.
När jag väl kollade knäna, framme i Luleå, så såg jag att även de var ordentligt skrapade. Återigen - hur gick det till?
Även när vi skulle gå av tåget så fick jag hjälp med min packning av en snäll medmänniska - tack!

Hundarna blev crazy när de såg husse igen efter så lång tid.
Det var skönt att se.

Det här gör jag gärna om, jag gillar verkligen att åka tåg! :)

Vad ska jag göra med dig?

Jag vet inte vad du vill med det här.
Jag har aldrig vägrat dig att göra detta och det vet du, så varför kan vi inte bara komma överens om HUR det ska gå till? För allas bästa.

Jag var riktigt ledsen de första dagarna. Så där som man blir när man har gjort slut. Allting bara sköljer över en rätt som det är, och gråten kommer med jämna mellanrum.
För mig kom den när jag upplevde någonting som vi brukade uppleva tillsammans, när jag kom att tänka på någonting vi har gjort tillsammans som jag aldrig hade gjort förut, eller när jag snubblar över foton eller textrader som påminner mig om de allra finaste stunderna vi hade tillsammans. I de ögonblicken så tvekar jag en aning. Då känner jag tvivel över att jag tog rätt beslut.

Men nu har gråten hållit sig borta. Nu har den ersatts av en klump av oro i magen, och stress över att jag inte vet vad som ska hända, vad jag ska förvänta mig.

Vad vill du egentligen?
Jag förstår dig inte...
Vad ska jag göra med dig?

Diesel och Charlie

Ibland så går det bara inte

Oj vad jag längtade. Jag såg verkligen fram emot att tävla i bugg!
Det skulle bli mitt spännande första deltagande i en officiell buggtävling.
Den äger rum imorgon, men jag kommer tyvärr inte att vara där.

För att dansa bra tillsammans så krävs att man trivs med att dansa med varandra. För att trivas med att dansa med varandra så ska man vara åtminstone sams, helst goda vänner. Annars syns det att man otrivs, det går inte att fejka utstrålning och dansglädje.

Hur gärna jag än hade velat genomföra morgondagens tävling så går det inte. För jag och min tävlingspartner skulle antagligen inte känna oss helt bekväma tillsammans på dansgolvet, och det skulle därför varken vara roligt eller gå särskilt bra resultatmässigt.
Det är så synd!

Jag har tyckt väldigt mycket om att dansa med min partner, även om jag har tappat humöret under en del av våra träningspass (typ alla?) ^^ Han är riktigt duktig och tycker väldigt mycket om att dansa, och det syns tydligt för den som tittar på! Han förmedlar sin positiva energi till mig och vi lyfter varandra på ett fint sätt. Vi har lärt oss att läsa av varandra ganska bra vilket underlättar i förningen, och vi är båda ambitiösa och försöker att göra vårt bästa.
Vi är nog egentligen en väldigt bra matchning som danspar!

Men det går inte att helt koppla bort situationen som vi befinner oss i när det inte handlar om dans, och det är det som sätter käppar i hjulen för vårt tävlande under denna helg =/

Det blir komplicerat när ens relation påverkar på det här viset, men det går inte att göra någonting åt just nu.

Det kanske blir en dans till en vacker dag. Jag hoppas då i alla fall på det.

Tills dess: tack för dansen!