Det vi upplever i våra liv gör oss till dem vi är

Fick rejält ont i magen idag.
Min gissning är att det inte orsakades av något fysiskt knas i kroppen utan av de senaste dagarnas omtumlande händelser och den storm av känslor och tankar som ockuperat mitt inre sedan dess.

Jag känner mig upprörd, arg, besviken, men känner samtidigt sorg och saknad, kärlek, tacksamhet och uppskattning.
Jag vet att jag har förlorat mycket genom att ta detta beslut. Jag har förlorat en person jag älskar och som har betytt mycket för mig och jag har raserat de drömmar vi en gång hade tillsammans och skapat mig en osäker framtid.
Men samtidigt vet jag ju varför jag tog detta beslut, och de anledningarna har inte försvunnit bara för att vi saknar varandra.

Den här hösten har varit den jobbigaste perioden i mitt liv.
Allt det jag har gått igenom de senaste månaderna har gjort att jag tappat tro på mig själv och min styrka. Jag har låtit mig bli respektlöst behandlad och stått ut med sådant som jag aldrig tidigare trodde att jag skulle tillåta mig själv att bli utsatt för.

Men det har självklart inte varit dåligt rakt igenom. Långt därifrån!

Jag har upplevt en kärlek och hängivenhet jag aldrig tidigare upplevt. Jag har fått känna mig betydelsefull, vacker och unik, och jag har stundtals känt mig oerhört bortskämd. Jag har varit med om romantiska och knäppa äventyr jag aldrig hade velat vara utan och aldrig heller kommer att glömma. Det har även varit många fina stunder av djup förståelse, samhörighet, öppenhet och hopp.

De dalar vi upplevt tillsammans har dock tagit för hårt. För varje gång vi var osams så kände jag mig svagare och svagare. Jag kunde inte stå fast vid mina beslut och åsikter, och till slut hade jag till och med svårt att ta några beslut över huvud taget.

Att tjafsa över småsaker, att vara osams var och varannan dag, att aldrig veta vad som kommer att funka och vad som kommer skapa problem, att aldrig veta när nästa dust blir eller hur den kommer att sluta. Att aldrig kunna slappna av ordentligt, njuta av den goda utan en tanke på det onda och blicka framåt på grund av rädslan för att något ska gå fel i vilken sekund som helst, det har varit det mest påfrestande. Det var det som tärde mest på mig. Att inte kunna känna mig trygg och helt utan oro.

Jag var så rädd att de fina stunderna skulle ta slut att jag inte kunde uppskatta och ta vara på dem som jag borde ha gjort. För jag visste ju att nästa vägbula skulle dyka upp så småningom, frågan var bara när.

Jag gick från att vilja dela mitt liv, mina drömmar och min framtid med personen jag älskade, till att förvänta mig att bråk fanns precis runt hörnet och att det inte var någon idé att hoppas på eller planera någonting roligt alls. Det hade ju hänt ett flertal gånger att vår osämja gjorde att vi inte kom oss iväg på aktiviteter vi hade planerat att göra, så varför skulle det bli av den här gången? =/

Mina negativa tankar blev till en ond spiral som bara pekade neråt. Jag försökte tänka om, ta nya tag och hoppas på att det skulle bli bättre, men så stötte vi på ännu ett hinder och min motivation till att kämpa försvann på ett ögonblick.

Du förminskade mig och gjorde mig illa men samtidigt höll du mig kvar, öste kärlek och fina ord över mig och försäkrade mig om att det var mig du ville dela ditt liv med. Det var du som gjorde mig upprörd, men det var även du som försökte inge hopp hos mig om att vi kunde klara vad som helst tillsammans bara vi ville. Du hotade med att ge mitt handlande allvarliga konsekvenser, men fanns helt plötsligt där för mig som tröst när jag blev villrådig och kände hopplöshet över vår situation. 

Jag svalde det negativa och trodde på det positiva, och jag gjorde det alldeles för länge.
Jag borde har stått fast vid mitt beslut redan första gången jag kände att jag ville gå, men det är lätt att vara efterklok.

Det fanns så mycket jag ville göra med dig - resa och upptäcka världen tillsammans, leva ihop, gå på konserter, visa dig platser från min barndom, vara med vid ditt första bad i havet eller vid ditt första besök i tatuerarstolen, skaffa fler husdjur, kanske familj?
Allt det är borta nu. Det försvann lite i taget längs vägen.

Vi var inte menade för varandra, men jag hoppas att du finner kraft att kämpa vidare och sträva efter lycka tillsammans med någon annan.
Vi är alla värda att vara lyckliga, så även du.
Du har gott inom dig. Jag vet det, för jag har upplevt det.

Jag önskar dig en ljus framtid, men utan mig vid din sida.
Det vi upplever i våra liv gör oss till dem vi är.
Trots att vårt förhållande fick ett trist slut så är jag tacksam för det du givit mig och det vi har upplevt tillsammans.
Jag hoppas att du en dag kommer att se tillbaka på det som hänt och känna likadant.
Jag ber dig inte att fortsätta älska mig, bara att inte hata mig.

//mongo