Tills dess - titta på denna:
http://www.youtube.com/watch?v=XkFAn0D3x9U
HAHAHA! XD
torsdag, juli 30, 2009
onsdag, juli 29, 2009
Join the Erica side.. I have cookies?
BAKAT KAKOOOR!
Till inflyttningsfirande. Detta mumsiga bakverk går nämligen alldeles utmärkt att stoppa i frysen tills det är dags att avnjuta dem =)
Har gjort mig själv på bra humör! Lyssnar på bra musik (glad/mäktig musik som känns i hela kroppen), har gjort lite nytta (= diskat) och nu även bakat gottgott!
Längtar efter Halli, vill krama honom.... Hårt och länge ^^
Till inflyttningsfirande. Detta mumsiga bakverk går nämligen alldeles utmärkt att stoppa i frysen tills det är dags att avnjuta dem =)
Har gjort mig själv på bra humör! Lyssnar på bra musik (glad/mäktig musik som känns i hela kroppen), har gjort lite nytta (= diskat) och nu även bakat gottgott!
Längtar efter Halli, vill krama honom.... Hårt och länge ^^
tisdag, juli 28, 2009
Det är jobbigt...
...riktigt jobbigt. Jag mår inte bra.
Den är jobbig. Att den finns. Att den ställer till det för dem som nyttjar den. Och till och med för vissa som inte gör det.
Jag har försökt visa min ståndpunkt, jag har inte druckit en enda droppe alkohol sedan jag bestämde mig. Imorgon är det fyra månader sedan.
Ändå känns det inte helt bra. Tankarna dyker ofta upp i huvudet på mig, om alkohol, fest och människor. Särskilt såhär veckan innan Lulekalaset. Jag har funderat mycket på om jag ska gå eller inte. *jaha, nu gråter jag igen*
Å ena sidan känns det inte ett dugg lockande - inga bra band ska spela så det blir ingen vidare musikupplevelse. Hundratals kronor för dåliga spelningar känns inte så värt det.
Å andra sidan känns det som något av min och Hallis stund, det var ju under Lulekalaset vi träffades första gången. Och det är ju orsaken till att mitt liv ser ut som det gör - luleåbo, kär och skaffat nya vänner i ett helt nytt liv.
Men det som känns värst är ändå, ja just det - alkoholen, som ju givetsvis kommer att finnas överallt omkring mig. Jag har så svårt att acceptera dess närvaro, har svårt att trivas i drickarsituationer. Det är just det som gör mig så... kluven =/
Mina åsikter och funderingar kring ämnet har väckt en helt ny känsla inom mig. Jag upplever en känsla jag aldrig känt förut, och jag har därför väldigt svårt att välja ett ord för att beskriva den. Frustration. Över att ingen verkar bry sig tillräckligt mycket. Över att behöva bevittna samma visa om och om igen - illamående, ånger, dåligt beteende, förstörda stunder.
Frustrationen har sällskap av Besvikelse. Besvikelse över reaktionen hos min omgivning sedan jag bestämde mig för att sluta dricka. Det skapade knappt någon reaktion alls. Den enda egentliga responsen jag fått är en vän som sagt att denne påverkats av våra diskussioner om alkohol, och mina tankar och åsikter. Att veta att jag har minsta lilla inflytande i någons liv på det sättet känns oerhört bra. För mig är det här viktigt, och det är därför allting som händer omkring mig som har att göra med drickande att göra tar så hårt på mig.
Jag känner Hjälplöshet, eller kanske är det Maktlöshet. Det beror väl delvis på den magra reaktionen från familj och vänner. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men jag hade bevisligen alldeles för höga förväntningar. Jag trodde väl att jag kanske kunde påverka mer, som mitt bidrag till en bättre värld. Att så ett frö någonstans, få folk att fundera över alltihop. "Vad vill jag göra, göra jag verkligen det jag vill? Vad gör jag för andras skull mer än för min egen? Vad behöver jag? Vad måste jag?"
Ensamheten är starkare än den någon gång varit under de här fyra månaderna. Jag har ingen att anfötro mig åt, ingen att vända mig till med alla mina frågor och funderingar. Hur ska jag tänka för att kunna börja acceptera andra människors drickande i min närvaro? Hur ska jag göra för att inte känna mig utanför i festliga stunder? Hur ska jag förklara hur jag känner för folk omkring mig så att de förstår mig? Jag vill bli förstådd.
Den senaste veckan har allt detta bubblat inom mig, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vem jag ska prata med, vad jag ska göra, vad jag vill göra. Jag har varit ledsen och vilsen. Suttit tyst, i min egen värld. Kan ha uppfattats som lite "konstig" vissa dagar eller stunder.
Stundtals får jag lust att skita totalt i hela Lulekalaset, mest för min egen skull, men även för mitt sällskaps. Jag vet att jag kommer att känna mig obekväm i situationen, och det kommer få mig att må dåligt. Dåligt humör smittar.
"Klart du ska med!"
Ja, det är klart jag ska! Jag tycker ju om att umgås med folk, vänner som obekanta. Jag tycker om att lyssna på musik, dansa, snacka skit och toka mig lite. Jag tycker om en glad stämning. Jag tycker om fest, i vanliga fall.
"...men om du tänker bli helt sur och tråkig så får du stanna hemma"
Det har förändrats. Nu för tiden finns alla känslorna med mig, och det kommer de nog vara tills jag lyckas trassla ut mig själv och ta reda på vad jag ska ta mig till.
Det är inte kul att ha en sur och tråkig person i sällskapet när det är fest. Men om man inte går på fester och umgås så är man ju konstig. För tillfällen då alla träffas och har roligt tillsammans, det kallas för fest. Någon annan umgängesform är sällsynt i vår ålder.
Jag ändrar mig ständigt.
- Ja jag ska gå.
- Nej jag ska inte gå, jag stannar hemma. Jag kommer ändå inte att ha lika kul som alla andra.
Men jag kommer ju ha dötrist hemma när jag vet att ungefär ALLA andra Luleåbor är i stan och har jätteroligt. Och gillar ju att träffa folk!
- Jag kanske kan vara med på förfesterna och sedan cykla hem när resten går ut? Nej, då kommer jag ju känna mig totalt utanför.
Det känns som att jag är udda. Jag passar inte in i sällskapet.
Man ska ju dricka och ha kul på fest.
Men om man inte vill dricka, och mår dåligt av att vara på fest, förlorar man sitt umgänge då..?
Jag är rädd. Rädd att jag aldrig kommer få fason på det här. Jag vill ju hinna ha roligt jag med...
Den är jobbig. Att den finns. Att den ställer till det för dem som nyttjar den. Och till och med för vissa som inte gör det.
Jag har försökt visa min ståndpunkt, jag har inte druckit en enda droppe alkohol sedan jag bestämde mig. Imorgon är det fyra månader sedan.
Ändå känns det inte helt bra. Tankarna dyker ofta upp i huvudet på mig, om alkohol, fest och människor. Särskilt såhär veckan innan Lulekalaset. Jag har funderat mycket på om jag ska gå eller inte. *jaha, nu gråter jag igen*
Å ena sidan känns det inte ett dugg lockande - inga bra band ska spela så det blir ingen vidare musikupplevelse. Hundratals kronor för dåliga spelningar känns inte så värt det.
Å andra sidan känns det som något av min och Hallis stund, det var ju under Lulekalaset vi träffades första gången. Och det är ju orsaken till att mitt liv ser ut som det gör - luleåbo, kär och skaffat nya vänner i ett helt nytt liv.
Men det som känns värst är ändå, ja just det - alkoholen, som ju givetsvis kommer att finnas överallt omkring mig. Jag har så svårt att acceptera dess närvaro, har svårt att trivas i drickarsituationer. Det är just det som gör mig så... kluven =/
Mina åsikter och funderingar kring ämnet har väckt en helt ny känsla inom mig. Jag upplever en känsla jag aldrig känt förut, och jag har därför väldigt svårt att välja ett ord för att beskriva den. Frustration. Över att ingen verkar bry sig tillräckligt mycket. Över att behöva bevittna samma visa om och om igen - illamående, ånger, dåligt beteende, förstörda stunder.
Frustrationen har sällskap av Besvikelse. Besvikelse över reaktionen hos min omgivning sedan jag bestämde mig för att sluta dricka. Det skapade knappt någon reaktion alls. Den enda egentliga responsen jag fått är en vän som sagt att denne påverkats av våra diskussioner om alkohol, och mina tankar och åsikter. Att veta att jag har minsta lilla inflytande i någons liv på det sättet känns oerhört bra. För mig är det här viktigt, och det är därför allting som händer omkring mig som har att göra med drickande att göra tar så hårt på mig.
Jag känner Hjälplöshet, eller kanske är det Maktlöshet. Det beror väl delvis på den magra reaktionen från familj och vänner. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men jag hade bevisligen alldeles för höga förväntningar. Jag trodde väl att jag kanske kunde påverka mer, som mitt bidrag till en bättre värld. Att så ett frö någonstans, få folk att fundera över alltihop. "Vad vill jag göra, göra jag verkligen det jag vill? Vad gör jag för andras skull mer än för min egen? Vad behöver jag? Vad måste jag?"
Ensamheten är starkare än den någon gång varit under de här fyra månaderna. Jag har ingen att anfötro mig åt, ingen att vända mig till med alla mina frågor och funderingar. Hur ska jag tänka för att kunna börja acceptera andra människors drickande i min närvaro? Hur ska jag göra för att inte känna mig utanför i festliga stunder? Hur ska jag förklara hur jag känner för folk omkring mig så att de förstår mig? Jag vill bli förstådd.
Den senaste veckan har allt detta bubblat inom mig, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vem jag ska prata med, vad jag ska göra, vad jag vill göra. Jag har varit ledsen och vilsen. Suttit tyst, i min egen värld. Kan ha uppfattats som lite "konstig" vissa dagar eller stunder.
Stundtals får jag lust att skita totalt i hela Lulekalaset, mest för min egen skull, men även för mitt sällskaps. Jag vet att jag kommer att känna mig obekväm i situationen, och det kommer få mig att må dåligt. Dåligt humör smittar.
"Klart du ska med!"
Ja, det är klart jag ska! Jag tycker ju om att umgås med folk, vänner som obekanta. Jag tycker om att lyssna på musik, dansa, snacka skit och toka mig lite. Jag tycker om en glad stämning. Jag tycker om fest, i vanliga fall.
"...men om du tänker bli helt sur och tråkig så får du stanna hemma"
Det har förändrats. Nu för tiden finns alla känslorna med mig, och det kommer de nog vara tills jag lyckas trassla ut mig själv och ta reda på vad jag ska ta mig till.
Det är inte kul att ha en sur och tråkig person i sällskapet när det är fest. Men om man inte går på fester och umgås så är man ju konstig. För tillfällen då alla träffas och har roligt tillsammans, det kallas för fest. Någon annan umgängesform är sällsynt i vår ålder.
Jag ändrar mig ständigt.
- Ja jag ska gå.
- Nej jag ska inte gå, jag stannar hemma. Jag kommer ändå inte att ha lika kul som alla andra.
Men jag kommer ju ha dötrist hemma när jag vet att ungefär ALLA andra Luleåbor är i stan och har jätteroligt. Och gillar ju att träffa folk!
- Jag kanske kan vara med på förfesterna och sedan cykla hem när resten går ut? Nej, då kommer jag ju känna mig totalt utanför.
Det känns som att jag är udda. Jag passar inte in i sällskapet.
Man ska ju dricka och ha kul på fest.
Men om man inte vill dricka, och mår dåligt av att vara på fest, förlorar man sitt umgänge då..?
Jag är rädd. Rädd att jag aldrig kommer få fason på det här. Jag vill ju hinna ha roligt jag med...
fredag, juli 10, 2009
Doggy style!
Massa tankar just nu.
Förutom flytten och allt vad det innebär så finns det ett annat sidomoment som tar upp en hel del av mina funderingar.
Det stavas Hund.
För några dagar sedan satt jag vid datorn med Halli kikandes över min axel. Vi kollade på annonser för omplacering av hundar på blocket, vilket jag gör lite då och då. För att ha lite översikt på utbudet liksom :P
Vi särskilt en annons fångade bådas intresse. Allting med honom är bara positivt!! :
+ 3 år
+ hanhund
+ blandras
+ kastrerad
+ glad och social med människor, hanhundar och tikar
+ man kan ha honom lös
+ kan vara ensam några timmar
+ frisk, ingen sjukdomshistoria
+ coolt namn! ^^
Jag pratade med Halli i telefon tidigare ikväll, han är i Kalix just nu. Han sa att han hade visat vovven för sina föräldrar, och så sa han att han verkligen hade fallit för just honom. Och så sade han de fina orden: "Jag skulle vilja ha honom".
Folk vill mycket och folk säger mycket. Men ibland säger man vad man vill utan att egentligen mena att genomföra det. Detta kallas önsketänkande, en aktivitet jag flitigt ägnar mig åt ^^
Jag frågade om han bara sa så för att han önskar att vi kunde skaffa hund tillsammans, eller om han verkligen vill skaffa hund. Han vill verkligen skaffa hund.
Mitt hjärta slog några extra hårda slag i bröstet.
Jag vill ha en egen hund. Nu när jag inte längre har Igor att hunsa med så har jag drabbats av något jag kallar "hundabstinens". Jag har visserligen Halli, men han är inte så pigg på att göra tricks för knäckebrödbitar...
Frågan är om detta är rätt tid att skaffa hund. På ett sätt känns det som att allting stämmer just nu - vi kommer snart ha en större lägenhet på bottenvåningen, vi bor nära naturen, jag har en fast inkomst, och Halli går i skolan och har nära hem för rastrundor på dagtid.
Ändå tvekar jag. Som det brukar vara, det är alltid Halli som är den impulsiva och jag som bromsar. Jag tänker efter både en och två och trettio gånger innan jag genomför någonting större. Jag tycker om att ha kontroll, jag vill vara helt säker på mitt beslut innan jag fullföljer idén.
Dels har jag funderat på hur jag ska göra med jobb kontra skola under hösten.
Alternativ:
Förutom flytten och allt vad det innebär så finns det ett annat sidomoment som tar upp en hel del av mina funderingar.
Det stavas Hund.
För några dagar sedan satt jag vid datorn med Halli kikandes över min axel. Vi kollade på annonser för omplacering av hundar på blocket, vilket jag gör lite då och då. För att ha lite översikt på utbudet liksom :P
Vi särskilt en annons fångade bådas intresse. Allting med honom är bara positivt!! :
+ 3 år
+ hanhund
+ blandras
+ kastrerad
+ glad och social med människor, hanhundar och tikar
+ man kan ha honom lös
+ kan vara ensam några timmar
+ frisk, ingen sjukdomshistoria
+ coolt namn! ^^
Jag pratade med Halli i telefon tidigare ikväll, han är i Kalix just nu. Han sa att han hade visat vovven för sina föräldrar, och så sa han att han verkligen hade fallit för just honom. Och så sade han de fina orden: "Jag skulle vilja ha honom".
Folk vill mycket och folk säger mycket. Men ibland säger man vad man vill utan att egentligen mena att genomföra det. Detta kallas önsketänkande, en aktivitet jag flitigt ägnar mig åt ^^
Jag frågade om han bara sa så för att han önskar att vi kunde skaffa hund tillsammans, eller om han verkligen vill skaffa hund. Han vill verkligen skaffa hund.
Mitt hjärta slog några extra hårda slag i bröstet.
Jag vill ha en egen hund. Nu när jag inte längre har Igor att hunsa med så har jag drabbats av något jag kallar "hundabstinens". Jag har visserligen Halli, men han är inte så pigg på att göra tricks för knäckebrödbitar...
Frågan är om detta är rätt tid att skaffa hund. På ett sätt känns det som att allting stämmer just nu - vi kommer snart ha en större lägenhet på bottenvåningen, vi bor nära naturen, jag har en fast inkomst, och Halli går i skolan och har nära hem för rastrundor på dagtid.
Ändå tvekar jag. Som det brukar vara, det är alltid Halli som är den impulsiva och jag som bromsar. Jag tänker efter både en och två och trettio gånger innan jag genomför någonting större. Jag tycker om att ha kontroll, jag vill vara helt säker på mitt beslut innan jag fullföljer idén.
Dels har jag funderat på hur jag ska göra med jobb kontra skola under hösten.
Alternativ:
- bara jobba och alltså gå upp en aning i arbetstid
- om jag ska jobba lika mycket som nu och läsa en distanskurs i beteendebiologi hos hundar
https://www.liu.se/utbildning/kurs/ETE279?l=sv - om jag ska jobba lika mycket som nu, och ägna resten av min tidd till någonting annat. Detta "annat" har jag tänkt skulle bli att starta någon slags lightversion av hunddagisverksamhet hemma. De dagarna jag inte jobbar på kvantum har jag hand om en eller ett par hundar - rastar dem, leker med dem, och låter dem vara sociala med varandra.
Om jag och Halli skulle skaffa en egen hund inom en snar framtid så kommer dagisprojektet läggas på is. Det vore synd, eftersom tanken har funnits hos mig sedan ett par år tillbaka, från början planterad av Ine :P
Jag skulle nog också vilja gå upp i arbetstid för att vara säker på att jag klarar av ekonomin med den nya bostaden och alla kostnader som att skaffa hund för med sig. Och jag skulle alltså inte ha tid heller med kursen jag tänkt läsa. Det skulle bara bli hunden, och det är anledningen till varför jag tvekar.
Jag ska förklara alla mina tankar för Halli, fundera ett tag till och så får vi se vart det slutar. Just den här hunden kommer troligtvis inte ligga ute på blocket särskilt länge till med tanke på hur bra han verkar, vilket sätter lite tidspress på vårt beslut... =/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
