En förebild eller två

I detta inlägg kommer jag att använda det just nu väldigt omtalade ordet "hen", helt enkelt för att låta de omnämnda personernas identiteter förbli en hemlighet.

Jag har en bekant vars närvaro i mitt liv har påverkat (och fortfarande påverkar) mig en hel del, åt det positiva hållet. Eller nej det är nog två personer, nu när jag tänker efter, men det personlighetsdrag hos dem som jag beundrar så enormt är detsamma hos dem båda två.

Dessa två personer är nämligen oerhört bra på att säga vad de tycker och stå för sina åsikter, oavsett hur de och deras yttranden kan komma att uppfattas och vilka reaktioner de kan få. De är så säkra i sig själva, vet vad de vill (och absolut INTE vill) och det är bara att ta det eller gå. De är ärliga och raka och därför svåra att missuppfatta och ibland känner jag mig till och med en aning chockad över att de faktiskt kan uttrycka sig på det sättet de faktiskt gör!

Jag tror att just detta har gjort så stort intryck på mig för att jag känner att jag själv saknar det. Jag vill gärna vara till lags och ogillar starkt när någon blir arg på mig. (Har månntro även detta med min prestationsångest att göra??)
Jag är feg när det gäller att säga ifrån, till och med i situationer då jag hör eller ser någonting jag helt klart tycker är absolut fel. Jag håller istället tyst och lider av att uppleva alltihop. 

Jag vet att det är fel och jag mår dåligt av det, men jag saknar den styrka och säkerhet som krävs för att säga ifrån på skarpen. Jag vill hellre gå sicksack och undvika problem utan en redig konfrontation.

Jag har aldrig blivit rejält osams med en vän eller ens någon i min familj.

Jag vet inte vad som känns värst - att säga ifrån till någon jag känner eller att säga ifrån till någon jag inte känner.

Varje gång jag låter en sådan här situation passera, då jag vet att jag egentligen borde säga eller göra någonting men trots det låter bli, så tycker jag illa om mig själv och tänker att "nästa gång, då ska jag minsann våga!". Det händer dock aldrig, och det ger mig dåligt samvete och sämre självförtroende.

Jag älskar att umgås med dessa två personer! Det är som att det smittar, liksom. "Kan hen så kan jag".

Efter ett samtal eller efter att ha umgåtts med någon av dem känner jag mig starkare med en gång, utan att de egentligen har gjort eller sagt någonting särskilt.

Jag beundrar dem och jag vill bli mer som dem när det gäller den här biten för jag vet att det är det som blir bäst för en i längden. Att slippa oroa sig över vad andra tycker, att våga säga högt vad som rör sig inne i huvudet på en, att behålla dem personer i ens närhet som tar en för den man är och strunta i var resten tar vägen...

Men hur gör man? =/