Resultatet från i söndags: 166,5 poäng!
Vårt andra förstapris alltså, av två möjliga!
Ett till så får vi klassdiplom.
Vi fick 5,5 poäng mindre än på första tävlingen. Orsaken är att jag under nästan hela programmet hade svårt att fånga Tindras uppmärksamhet på det sättet jag hade önskat, och som jag lyckades med på debuten. Inför varje moment brukar jag säga hennes namn för att hon ska titta upp på mig och förstå att "nu börjar vi", men hon var svår att få kontakt med den här gången. Hon tittade åt något annat håll, hon vädrade efter de andra hundarna, hon lyssnade på vad som hände omkring henne och vid ett tillfälle var det en pipleksak som störde hennes koncentration.
Nästa inbokade tävling äger rum i Jokkmokk (japp, du läste rätt!) den 14e oktober, vilket ger oss 3 veckor att träna på.
Det kommer nog mest att bli kontaktträning och linförighet (svängar, sättanden vid halt och fokus), samt ett par försök till med apporteringen.
Hon höll apporten längre den här gången = framsteg! Hon släppte den dock precis i samma ögonblick som tävlingsledaren sade åt mig att ta tillbaka apporten från Tindra. Vilken osis!
Vi fick bättre poäng på ställandet, med sämre på läggandet. Jag föredrar dock den varianten eftersom koefficienten är högre på ställandet och en hög poäng där därför ger en betydligt högre totalpoäng.
Poängen i denna tävling:
Platsliggande: 10p
Tandvisning: 10p
Linförighet: 7,5p
Sitter ej, vid sväng, nosar, avslut - sitter ej
Läggande: 6p
Mycket segt läggande
Inkallning: 9p
Avslut - snett sättande
Ställande: 9p
Tar 2 steg
Apportering: 7p
Släpper
Hopp över hinder: 7p
Extra kommando, strulig början, avslut
Helhetsintryck: 8,5p
Summa: 166,5p
tisdag, september 25, 2012
lördag, september 22, 2012
Tävlingsdags igen!
Imorgon är det dags för tävling nummer två för mig och Tindra.
Jag var nyss ute och körde ett genrep, och det gick superbra! :D
Jag började med att leka med apportbocken i ett nytt försök att göra den rolig :P
Man ska lära känna sin hund, och dra nytta av dess personlighetsdrag och egenheter.
Tindra är som piggast och mest peppad när hon precis kommer ut, det är då hon har som mest energi. Därför lämnade jag kvar henne i bilen så länge som möjligt innan vi skulle in på tävlingsplanen förra gången, och därför gick jag raka vägen till gräsmattan på baksidan ("min" lydnadsplan) och busade med apporten nu ikväll. Om jag tycker är någonting är roligt så tycker Tindra också att det är roligt. Åtminstone roligARE :P
Jag undvek dock att visa för henne att jag även hade frisbeen med mig ut, för om hon hade vetat om det så hade apporten inte varit det minsta intressant. Men det var den nu, och det bådar gott inför imorgon!
Linförigheten försökte jag göra ordentligt, med alla sorters halter och svängar och med en tempoväxling. Det gick finfint!
Jag gjorde några lägganden, vilka alla utfördes kvickt för att vara Tindra!
Jag testade hennes sättanden vid halt, och de var snabbare än vanligt! (Vad har hänt med min hund de senaste två veckorna, vi har ju knappt tränat??)
Jag gjorde två ställanden - det första med och det andra utan hjälp av fysiska tecken. Det andra gick faktiskt BÄTTRE än det första, vilket ju är oerhört bra :)
Att allt detta gick så bra känns sjukt skönt, och jag är grymt peppad inför imorgon! :D
Värt att nämna är att av de 19 ekipage som är anmälda till klass 1 så är Tindra den enda blandrashunden!
På förra tävlingen fanns det en annan blandrashund i startfältet utöver Tindra, och då var det endast 10 startande ekipage.
Min fråga är: Varför ägnar sig inte fler åt träning på högre nivå med sina hundar, oavsett ras/-er? =/
Om man redan när man planerar att skaffa en hund vet att man vill nå högt i en eller några särskilda grenar så kommer man självklart att köpa den hund som man tror passar ens ambitioner. Men om man har en hund, varför inte prova sig fram och se vad den/ni klarar av? :)
Med en blandrashund är man oerhört begränsad inom hundsportsvärlden då det finns fler grenar man INTE får tävla i än vad det finns grenar där blandraser är tillåtna att tävla. Lydnad är en av de få saker man kan ägna sig åt på högre nivå med en blandrashund (ytterligare två är agility och freestyle).
Men det som är så smidigt med lydnadsträning är att man inte behöver särskilt mycket "rekvisita". De enda föremålen som används i klass 1 är ett hopphinder (vilket du ju inte behöver köpa ett, eftersom det går lika bra att träna hopp exempelvis över ett staket eller över de låga räckena på en parkeringsplats), en apportbock (kostar ca 100-200kr beroende på modell) och belöning efter eget tycke (dvs hundens tycke).
Det är med andra ord väldigt billigt att träna lydnad, och du kan göra det var som helst. Faktum är att du helst SKA träna på en massa olika platser för att hunden ska kunna prestera på en bra nivå oavsett miljö och situation.
Jag tycker att tävlingslydnadsträning är utmanande och roligt, och det är betydligt svårare än det ser ut! Allting handlar om att anpassa träningen efter sig själv och ens hund, för det finns inte en enda metod som fungerar för alla.
Det hänger mycket på detaljer och finlir, åtminstone om man vill satsa på de högre poängen. Och det är STOR skillnad mellan vardagslydnad (inte skälla på folk/hundar, gå fint i kopplet, inte hoppa på folk osv) och tävlingslydnad (gå fot med ständig ögonkontakt, komma som ett skott in till vänstersidan på föraren vid inkallning, ta ett föremål i munnen och hålla fast det tills föraren säger "loss"...).
Inlärning av tävlingslydnadsmoment är samma sak som att lära sin hund konster och tricks - momenten innebär att hunden ska utföra beteenden som är onaturliga för den, beteenden som hunden inte skulle göra om vi inte hade lärt den att det är det vi vill ha av den.
Vardagslydnad är mer "sunt förnuft" och sådant hunden bör kunna för att fungera i vardagen med sina ägare och beteenden som många hundar har naturligt. De flesta "felbeteenden", sådant folk går till hundexperter för att bli av med, beror på ostabilitet i hundens liv. För lite motion och aktivering, stress, inkonsekvens i uppfostran, brist på socialisering under uppväxten eller för dåligt med hjärngympa kan alltihop vara bidragande orsaker till att en hund är "stökig".
Så gör någonting med din hund, vad det är spelar ingen roll. Aktivering skapar välmående hos hunden och stärker relationen mellan hund och ägare. På så vis undviker ni en hel del problem i er samvaro.
Varför inte prova på tävlingslydnad? ;)
Jag återkommer med resultat efter morgondagens insats.
Wish us luck! ;D
Jag var nyss ute och körde ett genrep, och det gick superbra! :D
Jag började med att leka med apportbocken i ett nytt försök att göra den rolig :P
Man ska lära känna sin hund, och dra nytta av dess personlighetsdrag och egenheter.
Tindra är som piggast och mest peppad när hon precis kommer ut, det är då hon har som mest energi. Därför lämnade jag kvar henne i bilen så länge som möjligt innan vi skulle in på tävlingsplanen förra gången, och därför gick jag raka vägen till gräsmattan på baksidan ("min" lydnadsplan) och busade med apporten nu ikväll. Om jag tycker är någonting är roligt så tycker Tindra också att det är roligt. Åtminstone roligARE :P
Jag undvek dock att visa för henne att jag även hade frisbeen med mig ut, för om hon hade vetat om det så hade apporten inte varit det minsta intressant. Men det var den nu, och det bådar gott inför imorgon!
Linförigheten försökte jag göra ordentligt, med alla sorters halter och svängar och med en tempoväxling. Det gick finfint!
Jag gjorde några lägganden, vilka alla utfördes kvickt för att vara Tindra!
Jag testade hennes sättanden vid halt, och de var snabbare än vanligt! (Vad har hänt med min hund de senaste två veckorna, vi har ju knappt tränat??)
Jag gjorde två ställanden - det första med och det andra utan hjälp av fysiska tecken. Det andra gick faktiskt BÄTTRE än det första, vilket ju är oerhört bra :)
Att allt detta gick så bra känns sjukt skönt, och jag är grymt peppad inför imorgon! :D
Värt att nämna är att av de 19 ekipage som är anmälda till klass 1 så är Tindra den enda blandrashunden!
På förra tävlingen fanns det en annan blandrashund i startfältet utöver Tindra, och då var det endast 10 startande ekipage.
Min fråga är: Varför ägnar sig inte fler åt träning på högre nivå med sina hundar, oavsett ras/-er? =/
Om man redan när man planerar att skaffa en hund vet att man vill nå högt i en eller några särskilda grenar så kommer man självklart att köpa den hund som man tror passar ens ambitioner. Men om man har en hund, varför inte prova sig fram och se vad den/ni klarar av? :)
Med en blandrashund är man oerhört begränsad inom hundsportsvärlden då det finns fler grenar man INTE får tävla i än vad det finns grenar där blandraser är tillåtna att tävla. Lydnad är en av de få saker man kan ägna sig åt på högre nivå med en blandrashund (ytterligare två är agility och freestyle).
Men det som är så smidigt med lydnadsträning är att man inte behöver särskilt mycket "rekvisita". De enda föremålen som används i klass 1 är ett hopphinder (vilket du ju inte behöver köpa ett, eftersom det går lika bra att träna hopp exempelvis över ett staket eller över de låga räckena på en parkeringsplats), en apportbock (kostar ca 100-200kr beroende på modell) och belöning efter eget tycke (dvs hundens tycke).
Det är med andra ord väldigt billigt att träna lydnad, och du kan göra det var som helst. Faktum är att du helst SKA träna på en massa olika platser för att hunden ska kunna prestera på en bra nivå oavsett miljö och situation.
Jag tycker att tävlingslydnadsträning är utmanande och roligt, och det är betydligt svårare än det ser ut! Allting handlar om att anpassa träningen efter sig själv och ens hund, för det finns inte en enda metod som fungerar för alla.
Det hänger mycket på detaljer och finlir, åtminstone om man vill satsa på de högre poängen. Och det är STOR skillnad mellan vardagslydnad (inte skälla på folk/hundar, gå fint i kopplet, inte hoppa på folk osv) och tävlingslydnad (gå fot med ständig ögonkontakt, komma som ett skott in till vänstersidan på föraren vid inkallning, ta ett föremål i munnen och hålla fast det tills föraren säger "loss"...).
Inlärning av tävlingslydnadsmoment är samma sak som att lära sin hund konster och tricks - momenten innebär att hunden ska utföra beteenden som är onaturliga för den, beteenden som hunden inte skulle göra om vi inte hade lärt den att det är det vi vill ha av den.
Vardagslydnad är mer "sunt förnuft" och sådant hunden bör kunna för att fungera i vardagen med sina ägare och beteenden som många hundar har naturligt. De flesta "felbeteenden", sådant folk går till hundexperter för att bli av med, beror på ostabilitet i hundens liv. För lite motion och aktivering, stress, inkonsekvens i uppfostran, brist på socialisering under uppväxten eller för dåligt med hjärngympa kan alltihop vara bidragande orsaker till att en hund är "stökig".
Så gör någonting med din hund, vad det är spelar ingen roll. Aktivering skapar välmående hos hunden och stärker relationen mellan hund och ägare. På så vis undviker ni en hel del problem i er samvaro.
Varför inte prova på tävlingslydnad? ;)
Jag återkommer med resultat efter morgondagens insats.
Wish us luck! ;D
måndag, september 17, 2012
I ärlighetens namn...
Hörrni flirtkulor där ute!
Det måste finnas någon av er som är som jag, eller?
Jag vill att du som läser detta ska fundera över och svara ärligt på en sak som gäller raggande/flirtande, uppmärksamhet och otrohet.
När det gäller sådana här saker så finns det inget "fel", bara en hel massa olika "rätt", så kom underfund med var du står i frågan och dela sedan hemskt gärna med dig av ditt resonemang i en (anonym?) kommentar till det här inlägget!
Jag radar upp några situationer eller handlingar, svaret kan vara "ja" eller "nej".
Vad betraktar Du som otrohet?
För mig går gränsen någonstans mellan punkt 3 och 4. Det beror på vilka tankar man haft när man tänkt på någon annan. Men jag skulle nog ändå inte definiera det som otrohet, utan mer som att man borde fundera över ifall man verkligen ska stanna kvar hos sin partner eller inte. Är man riktigt kär och engagerad i sitt förhållande med en annan person så finns det ingen annan, inte på det sättet. Det är i alla fall min erfarenhet och en tanke jag levt efter. Den dagen man eventuellt börjar tänka på eller titta åt andra, då bör det ringa en varningsklocka.
Lägg också märke till den tydliga uppdelning jag gjort mellan de två ragg-/flirtrelaterade punkterna. I mina ögon kan det vara STOR skillnad mellan två till synes exakt likadana handlingar. Ingen situation är den andra lik. Det beror helt och hållet på vad som försiggår inne i huvudet på en i den givna situationen.
Jag vet att det är så för att jag själv är rätt så flirtig av mig, som person. Jag tycker om att synas och höras, och jag njuter av att bli uppmärksammad (japp det låter ego, men jag är bara ärlig).
Detta är orsaken till att jag tar för mig en hel del i vissa sammanhang. Jag kan skämta för att folk ska skratta och jag ska känna mig rolig, jag kan prata mycket för att folk ska lyssna och jag ska känna mig viktig, jag kan klä mig fin någon dag då jag ska in stan för att jag ska känna mig snygg. Sådan är jag.
Jag tror att många känna igen sig i detta, men inte riktigt vill erkänna det för sig själva. Eller kanske för sig själva, men absolut inte för andra!
För det är ju fult att ta plats i Sverige. Tro inte att du är bättre än någon annan. Skryt inte. Showa inte.
Att jag beter på det här viset ibland betyder INTE att jag inte älskar min pojkvän! Det betyder inte att jag vill vara med någon annan än min pojkvän.
För mig är syftet att jag ska känna mig bra, inte att jag vill ragga upp någon.
Min spontana och egoistiska flirtighet ser antagligen ut som mer för den som ser på.
"Flirtar man så vill man ligga med personen, så är det ju."
Eller?
Nej så behöver det inte alls vara. Mitt flirtande är mer som mitt sätt att vara social, om än på ett något överdrivet sätt. Jag gillar att känna mig poppis, och det har jag alltid gjort. Åtminstone sedan den dag då jag för första gången kände mig poppis på riktigt. (Vilket kan ha varit någon gång i högstadiet ungefär??)
Den är en härlig känsla att få känna att folk tycker om en! Det är som en drog. Ingen vill ju känna sig impopulär och utanför? Jag ser helt enkelt till att jag inte gör det. De gånger jag får känslan av någon ogillar mig, eller då jag inser att det faktiskt ÄR så att personen gör det så mår jag dåligt över det och det kan sitta kvar rätt länge i mitt huvud.
Vad detta beteende beror på eller vad detta behov bottnar i vet jag inte, det kanske jag borde ta reda på för att kunna åtminstone mildra det lite..? =/
Tills dess - vi hörs och ses!
P.S.
Glöm inte att kommentera, jag vill ta del av er syn på saken!
D.S.
Det måste finnas någon av er som är som jag, eller?
Jag vill att du som läser detta ska fundera över och svara ärligt på en sak som gäller raggande/flirtande, uppmärksamhet och otrohet.
När det gäller sådana här saker så finns det inget "fel", bara en hel massa olika "rätt", så kom underfund med var du står i frågan och dela sedan hemskt gärna med dig av ditt resonemang i en (anonym?) kommentar till det här inlägget!
Jag radar upp några situationer eller handlingar, svaret kan vara "ja" eller "nej".
Vad betraktar Du som otrohet?
- Att ragga på/flirta med annan person än sin partner UTAN intention att komma någonvart med det?
- Att krama någon annan än sin partner.
- Att fantisera om eller tänka "djupare" tankar om någon annan än sin partner?
- Att ragga på/flirta med annan person MED intention att komma någonvart med det?
- Att pussa/kyssa/hångla med någon annan än sin partner.
- Att ha sex med någon annan än sin partner.
För mig går gränsen någonstans mellan punkt 3 och 4. Det beror på vilka tankar man haft när man tänkt på någon annan. Men jag skulle nog ändå inte definiera det som otrohet, utan mer som att man borde fundera över ifall man verkligen ska stanna kvar hos sin partner eller inte. Är man riktigt kär och engagerad i sitt förhållande med en annan person så finns det ingen annan, inte på det sättet. Det är i alla fall min erfarenhet och en tanke jag levt efter. Den dagen man eventuellt börjar tänka på eller titta åt andra, då bör det ringa en varningsklocka.
Lägg också märke till den tydliga uppdelning jag gjort mellan de två ragg-/flirtrelaterade punkterna. I mina ögon kan det vara STOR skillnad mellan två till synes exakt likadana handlingar. Ingen situation är den andra lik. Det beror helt och hållet på vad som försiggår inne i huvudet på en i den givna situationen.
Jag vet att det är så för att jag själv är rätt så flirtig av mig, som person. Jag tycker om att synas och höras, och jag njuter av att bli uppmärksammad (japp det låter ego, men jag är bara ärlig).
Detta är orsaken till att jag tar för mig en hel del i vissa sammanhang. Jag kan skämta för att folk ska skratta och jag ska känna mig rolig, jag kan prata mycket för att folk ska lyssna och jag ska känna mig viktig, jag kan klä mig fin någon dag då jag ska in stan för att jag ska känna mig snygg. Sådan är jag.
Jag tror att många känna igen sig i detta, men inte riktigt vill erkänna det för sig själva. Eller kanske för sig själva, men absolut inte för andra!
För det är ju fult att ta plats i Sverige. Tro inte att du är bättre än någon annan. Skryt inte. Showa inte.
Att jag beter på det här viset ibland betyder INTE att jag inte älskar min pojkvän! Det betyder inte att jag vill vara med någon annan än min pojkvän.
För mig är syftet att jag ska känna mig bra, inte att jag vill ragga upp någon.
Min spontana och egoistiska flirtighet ser antagligen ut som mer för den som ser på.
"Flirtar man så vill man ligga med personen, så är det ju."
Eller?
Nej så behöver det inte alls vara. Mitt flirtande är mer som mitt sätt att vara social, om än på ett något överdrivet sätt. Jag gillar att känna mig poppis, och det har jag alltid gjort. Åtminstone sedan den dag då jag för första gången kände mig poppis på riktigt. (Vilket kan ha varit någon gång i högstadiet ungefär??)
Den är en härlig känsla att få känna att folk tycker om en! Det är som en drog. Ingen vill ju känna sig impopulär och utanför? Jag ser helt enkelt till att jag inte gör det. De gånger jag får känslan av någon ogillar mig, eller då jag inser att det faktiskt ÄR så att personen gör det så mår jag dåligt över det och det kan sitta kvar rätt länge i mitt huvud.
Vad detta beteende beror på eller vad detta behov bottnar i vet jag inte, det kanske jag borde ta reda på för att kunna åtminstone mildra det lite..? =/
Tills dess - vi hörs och ses!
P.S.
Glöm inte att kommentera, jag vill ta del av er syn på saken!
D.S.
söndag, september 16, 2012
Jag får visst stå här om jag vill!
Var på hockeymatch med Merlin igår.
Hemmapremiär för säsongen.
Luleå mot Skellefteå.
Det kunde liksom inte bli annat än fullt ös :P
Vi stod i klacken, vilket var första gången för mig. Vi stod nästan i mitten och ganska högt upp, så vi hade relativt bra överblick över hallen och rinken (man ser vanligtvis ännu bättre från sittplats).
Det var högljutt men det var kul! Jag skrek med ganska mycket, trots att jag aldrig hört texten till en enda av alla dessa hejaramsor tidigare. Jag blev hes rätt så fort :P
När det gäller matchen så var det frustrerande med alla de många utvisningarna LHF drog på sig (6st), men i övrigt så var det jämnt och spännande!
Det som främst gör att jag skriver ett blogginlägg om hela grejen är dock inte spelet, utan klacken. Vid ett tillfälle, ganska långt in i matchen, så börjar en man ryta om att: "Ni som inte skriker med eller engagerar er i det vi gör här - stick och lämna er plats till någon annan. Ni borde inte stå här, någon annan är mer värd er ståplats."
Visst har han en poäng, jag förstår att man som klack-freak vill att varje match ska bli så högljudd och het som möjligt och att en klunga tysta och oengagerade personer mitt bland alla galningar kan sabba dynamiken lite,
MEN,
faktum är ju att vem som helst har rätt att köpa en ståplatsbiljett, ställa sig var som helst och skrika så mycket eller så lite man vill! Så som vissa där manade på oss andra så fick man ju för tusan skuldkänslor bara man var tyst för ett ögonblick. (Nu skrek ju jag inte för att de sa åt oss att göra det utan för att jag ville, men jag kan ju föreställa mig hur det hade känts ifall jag var en av dem som inte alls hade lust att väsnas men ändock ville stå i klacken)
En ståplatsbiljett kostar 90kr, medan sittplatsbiljetterna kostar från 100kr upp till över 300kr, vilket säkert är en vanlig anledning till varför folk väljer att stå.
Jag tycker att de som vill ska fortsätta att ta i allt vad de har och göra sitt för hejandet, men de kan låta bli att försöka schasa bort "mindre galna" människor från läktaren. Jag tror inte att de känner ett dugg mer matchglädje när de får höra att de inte är välkomna där, så låt dem vara.
Skäms!
Hemmapremiär för säsongen.
Luleå mot Skellefteå.
Det kunde liksom inte bli annat än fullt ös :P
Vi stod i klacken, vilket var första gången för mig. Vi stod nästan i mitten och ganska högt upp, så vi hade relativt bra överblick över hallen och rinken (man ser vanligtvis ännu bättre från sittplats).
Det var högljutt men det var kul! Jag skrek med ganska mycket, trots att jag aldrig hört texten till en enda av alla dessa hejaramsor tidigare. Jag blev hes rätt så fort :P
När det gäller matchen så var det frustrerande med alla de många utvisningarna LHF drog på sig (6st), men i övrigt så var det jämnt och spännande!
Det som främst gör att jag skriver ett blogginlägg om hela grejen är dock inte spelet, utan klacken. Vid ett tillfälle, ganska långt in i matchen, så börjar en man ryta om att: "Ni som inte skriker med eller engagerar er i det vi gör här - stick och lämna er plats till någon annan. Ni borde inte stå här, någon annan är mer värd er ståplats."
Visst har han en poäng, jag förstår att man som klack-freak vill att varje match ska bli så högljudd och het som möjligt och att en klunga tysta och oengagerade personer mitt bland alla galningar kan sabba dynamiken lite,
MEN,
faktum är ju att vem som helst har rätt att köpa en ståplatsbiljett, ställa sig var som helst och skrika så mycket eller så lite man vill! Så som vissa där manade på oss andra så fick man ju för tusan skuldkänslor bara man var tyst för ett ögonblick. (Nu skrek ju jag inte för att de sa åt oss att göra det utan för att jag ville, men jag kan ju föreställa mig hur det hade känts ifall jag var en av dem som inte alls hade lust att väsnas men ändock ville stå i klacken)
En ståplatsbiljett kostar 90kr, medan sittplatsbiljetterna kostar från 100kr upp till över 300kr, vilket säkert är en vanlig anledning till varför folk väljer att stå.
Jag tycker att de som vill ska fortsätta att ta i allt vad de har och göra sitt för hejandet, men de kan låta bli att försöka schasa bort "mindre galna" människor från läktaren. Jag tror inte att de känner ett dugg mer matchglädje när de får höra att de inte är välkomna där, så låt dem vara.
Skäms!
fredag, september 14, 2012
Jag ska prata med någon
Jag vänder mig till dig, världen.
Går det att ha en ex-pojkvän/-flickvän som vän efter att förhållandet tagit slut?
Hur nära kan/bör man vara?
Om en person blir sårad i en viss situation, är det då denna persons eget ansvar att backa undan eller bör omgivningen hjälpa genom att ta avstånd de också?
Hur hanterar man en situation där ens egna känslor, tro och vilja inte rimmar med vad som troligtvis är bäst i ett större perspektiv? När det som känns rätt för "mig" antagligen inte är bäst för "oss", och då självfallet även tvärtom.
Jag ska prata med någon. För att förhoppningsvis lyckas reda ut vart jag står, vad jag vill och vad som blir bäst. Jag vill veta vad jag ska ta mig till för att slippa känna mig så kluven och osams med mig själv och med andra. Jag ska då även passa på att ta upp sådant som inte ställer till med problem just nu, men som jag mått dåligt över till och från under en längre tid (som exempelvis min prestationsångest i vissa sammanhang).
Jag hoppas att jag får den hjälp jag behöver.
Går det att ha en ex-pojkvän/-flickvän som vän efter att förhållandet tagit slut?
Hur nära kan/bör man vara?
Om en person blir sårad i en viss situation, är det då denna persons eget ansvar att backa undan eller bör omgivningen hjälpa genom att ta avstånd de också?
Hur hanterar man en situation där ens egna känslor, tro och vilja inte rimmar med vad som troligtvis är bäst i ett större perspektiv? När det som känns rätt för "mig" antagligen inte är bäst för "oss", och då självfallet även tvärtom.
Jag ska prata med någon. För att förhoppningsvis lyckas reda ut vart jag står, vad jag vill och vad som blir bäst. Jag vill veta vad jag ska ta mig till för att slippa känna mig så kluven och osams med mig själv och med andra. Jag ska då även passa på att ta upp sådant som inte ställer till med problem just nu, men som jag mått dåligt över till och från under en längre tid (som exempelvis min prestationsångest i vissa sammanhang).
Jag hoppas att jag får den hjälp jag behöver.
Fyra bugg och en Erica?
Igår fick jag se världens bästa Merlin dansa bugg! :D
Som jag har tjatat på att få se honom "in action", och nu äntligen!
Jag visste givetvis att han har varit en väldigt aktiv dansare tidigare, och att han har tävlat och legat på en hög nivå. Ändå var det SÅ häftigt att se det med egna ögon!
När det gäller inlärning av dans så måste man börja från början. Med det menar jag att du först lär dig stegen, sedan takten, efter det kommer turerna och slutligen detaljer och styling.
Om man fortfarande behöver tänka på hur fötterna rör sig så bör man vänta med att koncentrera sig på turer.
Om du börjar försöka styla din dans genom fina armrörelser, men i och med det tappar takten i musiken så bör du glömma armarna för nu och gå tillbaka ett steg eller två. Detta gäller åtminstone för salsa, och jag tror att det gäller även för de flesta andra dansstilar.
Merlin har full koll på dansgolvet och vet precis vad han ska göra, vilket gör att han kan hoppa direkt till showande och styling. Jag kunde inte slita blicken från honom när han dansade, det var så härligt att se! :D
Han tog hjälp av en kvinnlig buggare och tillsammans visade de mig hur tjejernas steg ser ut. Jag övade för mig själv ett par vändor och en stund senare provade jag att dansa med Merlin. Det gick rätt bra faktiskt!
Om man ska lära sig en dansstil så är det alltid en fördel om man har dansat någonting annat tidigare. Mina kunskaper i salsa ger mig försprång gentemot andra nybörjare, då jag har vissa saker "gratis". Att bli förd och att hålla takten i musiken har jag redan lärt mig. Dessutom så är just bugg och salsa ganska lika när det gäller turer och snurrar, många återfinns i båda stilarna.
Jag vill fortsätta lära mig bugg och dansa med Merlin. Att ha en privat danslärare är inte så tokigt!
Och så byter vi roller emellanåt och han blir min salsaelev.
Rättvist, billigt och himla smidigt! :)
Merlin får aldrig sluta dansa. Han är gjord för dansgolvet och där ska han stanna.
Det ska jag se till, haha! ;)
Puss och kram, gulle!
Som jag har tjatat på att få se honom "in action", och nu äntligen!
Jag visste givetvis att han har varit en väldigt aktiv dansare tidigare, och att han har tävlat och legat på en hög nivå. Ändå var det SÅ häftigt att se det med egna ögon!
När det gäller inlärning av dans så måste man börja från början. Med det menar jag att du först lär dig stegen, sedan takten, efter det kommer turerna och slutligen detaljer och styling.
Om man fortfarande behöver tänka på hur fötterna rör sig så bör man vänta med att koncentrera sig på turer.
Om du börjar försöka styla din dans genom fina armrörelser, men i och med det tappar takten i musiken så bör du glömma armarna för nu och gå tillbaka ett steg eller två. Detta gäller åtminstone för salsa, och jag tror att det gäller även för de flesta andra dansstilar.
Merlin har full koll på dansgolvet och vet precis vad han ska göra, vilket gör att han kan hoppa direkt till showande och styling. Jag kunde inte slita blicken från honom när han dansade, det var så härligt att se! :D
Han tog hjälp av en kvinnlig buggare och tillsammans visade de mig hur tjejernas steg ser ut. Jag övade för mig själv ett par vändor och en stund senare provade jag att dansa med Merlin. Det gick rätt bra faktiskt!
Om man ska lära sig en dansstil så är det alltid en fördel om man har dansat någonting annat tidigare. Mina kunskaper i salsa ger mig försprång gentemot andra nybörjare, då jag har vissa saker "gratis". Att bli förd och att hålla takten i musiken har jag redan lärt mig. Dessutom så är just bugg och salsa ganska lika när det gäller turer och snurrar, många återfinns i båda stilarna.
Jag vill fortsätta lära mig bugg och dansa med Merlin. Att ha en privat danslärare är inte så tokigt!
Och så byter vi roller emellanåt och han blir min salsaelev.
Rättvist, billigt och himla smidigt! :)
Merlin får aldrig sluta dansa. Han är gjord för dansgolvet och där ska han stanna.
Det ska jag se till, haha! ;)
Puss och kram, gulle!
torsdag, september 13, 2012
När är jag nöjd?
Hur bra ska Tindra och jag prestera för att jag ska vara nöjd med tävlandet i klass 1?
Jag vet på ett ungefär vad jag vill att vi ska åstadkomma innan jag känner att jag vill flytta upp till klass 2.
Så här ser min önskelista ut:
Platsliggning och tandvisning fick vi 10p på, så de momenten vill jag bara bibehålla nivån på.
Linförighet (7,5p)
Vill förbättra hennes uppmärksamhet på mig så att hon hänger med bättre i svängarna. Vill även få upp kvickheten i hennes sättanden vid halt. Poäng jag satsar på: 8,5.
Läggande (7,5p)
Eftersom detta har varit vårt problemmoment hela träningen igenom så var jag väldigt nöjd med resultatet sist! Om vi lyckas lika bra med läggandet de kommande tävlingarna som vi gjorde på debuten så är jag helnöjd! :)
Men det krävs nog en del repetition för att behålla nivån vi har nu och inte riskera en sämre poäng på nästa tävling, så det här blir ändå ett av momenten jag kommer att koncentrera mig på under kommande träningstillfällen.
Inkallning (9p)
Den här poängen är jag definitivt nöjd med! Om jag lyckas få upp farten i Tindras sättanden/avslut så klarar vi förhoppningsvis att nå en 10a i det här momentet.
Ställande (8,5p)
Det här momentet vet jag att vi kan bättre! Vi har gjort ett otal felfria ställanden under träning, så jag vet att kapaciteten finns för det. Att poängavdraget dessutom delvis berodde på ett dubbelkommando från mig gör mig ännu mer peppad att sätta detta perfekt nästa gång. Jag måste helt enkelt hålla kroppen i styr!
Apportering (7p)
Mitt mål är att hon ska hålla kvar apporten i munnen längre, för poängavdraget på detta moment fick vi för att Tindra spottade ut apporten nästan genast efter att hon hade tagit den av mig. Jag tror faktiskt att hennes motivation höll på att ta slut för hon tittade inte ens på mig när hon hade den i munnen. Det brukar hon göra. Hon tittar upp på mig som för att fråga: "När får jag frisbeen, hur länge ska jag hålla den här??". Jag vet inte vilken poäng vi kan nå i det här momentet, men en 9a kan vi nog fixa om vi har en bra dag!
Hopp över hinder (9p)
Nöjd! Men i likhet med inkallningen så är det snabbhet i avslutet som saknas, så om jag förbättrar den så kan vi nog nå en 10a även här.
Helhetsintryck (8,5p)
Om jag jobbar med Tindra nu inför nästa tävling och lyckas förbättra kontakt och fart så tror jag att den här poängen kommer att höjas tillsammans med poängen i övriga moment. Hennes motivation måste upp och lysa igenom på planen.
Annars har vi en väldigt nära och bra relation hon och jag, vilket jag antar syns och gav oss den här relativt höga poängen på debuten. Det känns bra :)
Och så ska jag summera detta då.
Jag tror att jag vill nå över 180 poäng (japp, jag är en sådan som siktar högt om jag vet att jag kan nå dit) för att känna mig "klar" med klass 1. Då har vi liksom presterat på absoluta toppen, med bara 20 poäng till full pott. Då krävs alltså att vi skrapar ihop ytterligare 8 poäng minst, utöver vårt resultat på debuten.
Om jag räknar ihop den önskvärda poängen, de poäng jag vill och dessutom tror att vi faktiskt kan nå, så blir summan exakt 180. Eventuella poäng över detta är bara bonus och ingenting jag räknar med!
Jag är SÅ taggad inför nästa tävling, vilken blir den 23e september (alltså om bara 1½ vecka).
Lyckas vi med detta så blir det uppflytt till klass 2.
"Rutan", here we come!? ;)
Jag vet på ett ungefär vad jag vill att vi ska åstadkomma innan jag känner att jag vill flytta upp till klass 2.
Så här ser min önskelista ut:
Platsliggning och tandvisning fick vi 10p på, så de momenten vill jag bara bibehålla nivån på.
Linförighet (7,5p)
Vill förbättra hennes uppmärksamhet på mig så att hon hänger med bättre i svängarna. Vill även få upp kvickheten i hennes sättanden vid halt. Poäng jag satsar på: 8,5.
Läggande (7,5p)
Eftersom detta har varit vårt problemmoment hela träningen igenom så var jag väldigt nöjd med resultatet sist! Om vi lyckas lika bra med läggandet de kommande tävlingarna som vi gjorde på debuten så är jag helnöjd! :)
Men det krävs nog en del repetition för att behålla nivån vi har nu och inte riskera en sämre poäng på nästa tävling, så det här blir ändå ett av momenten jag kommer att koncentrera mig på under kommande träningstillfällen.
Inkallning (9p)
Den här poängen är jag definitivt nöjd med! Om jag lyckas få upp farten i Tindras sättanden/avslut så klarar vi förhoppningsvis att nå en 10a i det här momentet.
Ställande (8,5p)
Det här momentet vet jag att vi kan bättre! Vi har gjort ett otal felfria ställanden under träning, så jag vet att kapaciteten finns för det. Att poängavdraget dessutom delvis berodde på ett dubbelkommando från mig gör mig ännu mer peppad att sätta detta perfekt nästa gång. Jag måste helt enkelt hålla kroppen i styr!
Apportering (7p)
Mitt mål är att hon ska hålla kvar apporten i munnen längre, för poängavdraget på detta moment fick vi för att Tindra spottade ut apporten nästan genast efter att hon hade tagit den av mig. Jag tror faktiskt att hennes motivation höll på att ta slut för hon tittade inte ens på mig när hon hade den i munnen. Det brukar hon göra. Hon tittar upp på mig som för att fråga: "När får jag frisbeen, hur länge ska jag hålla den här??". Jag vet inte vilken poäng vi kan nå i det här momentet, men en 9a kan vi nog fixa om vi har en bra dag!
Hopp över hinder (9p)
Nöjd! Men i likhet med inkallningen så är det snabbhet i avslutet som saknas, så om jag förbättrar den så kan vi nog nå en 10a även här.
Helhetsintryck (8,5p)
Om jag jobbar med Tindra nu inför nästa tävling och lyckas förbättra kontakt och fart så tror jag att den här poängen kommer att höjas tillsammans med poängen i övriga moment. Hennes motivation måste upp och lysa igenom på planen.
Annars har vi en väldigt nära och bra relation hon och jag, vilket jag antar syns och gav oss den här relativt höga poängen på debuten. Det känns bra :)
Och så ska jag summera detta då.
Jag tror att jag vill nå över 180 poäng (japp, jag är en sådan som siktar högt om jag vet att jag kan nå dit) för att känna mig "klar" med klass 1. Då har vi liksom presterat på absoluta toppen, med bara 20 poäng till full pott. Då krävs alltså att vi skrapar ihop ytterligare 8 poäng minst, utöver vårt resultat på debuten.
Om jag räknar ihop den önskvärda poängen, de poäng jag vill och dessutom tror att vi faktiskt kan nå, så blir summan exakt 180. Eventuella poäng över detta är bara bonus och ingenting jag räknar med!
Jag är SÅ taggad inför nästa tävling, vilken blir den 23e september (alltså om bara 1½ vecka).
Lyckas vi med detta så blir det uppflytt till klass 2.
"Rutan", here we come!? ;)
söndag, september 09, 2012
Jag älskar min hund!
Igår hände det, jag och Tindra tävlingsdebuterade i lydnadsklass 1 på Bodens Brukshundsklubb (väldigt fint ställe för övrigt).
Det var 10 tävlande ekipage i vår klass och 5 st i klass 2.
Vårt resultat, moment för moment:
Platsliggning (koeff 4)
10p
Tandvisning (koeff 1)
10p
Linförighet (koeff 4)
7,5p
Sent sättande, vid sväng, flera släpar
Läggande (koeff 2)
7,5p
Mkt sent
Inkallning (koeff 2)
9p
Avslut
Ställande (koeff 3)
8,5p
Dk kropp (dubbelkommando), tar ett steg, avslut
Apportering (koeff 1)
7p
Släpper
Hopp över hinder (koeff 2)
9p
Avslut
Helhetsintryck (koeff 1)
8,5p
Förklaring av poängräkning:
Koeff = koefficient = värdet på ett moment.
Platsliggning har koeff 4.
Vi fick 10 poäng på det momentet.
10 x 4 = totalt 40 poäng i platsliggningen.
Vi slutade på överraskande höga 172 poäng! :D
Gränsen för första pris är 160p, så vi hade dessutom god marginal!
Första pris handlar i det här sammanhanget inte alls om placering i konkurrensen utan baseras enbart på det enskilda ekipagets poäng. Ett första pris ger ett ekipage chans till uppflyttning - möjlighet att börja tävla i nästa klass.
Jag kommer dock att anmäla oss till åtminstone ett par tävlingar till i klass 1. Orsaken till det är att jag inte riktigt nöjd med alla moment då jag vet att vi kan bättre. Vi HAR gjort det ännu bättre på träning, så jag vill klara det i skarpt läge också innan vi går vidare. Det är nämligen så att när man väl valt uppflyttning så kan man inte gå tillbaka igen. När vi väl börjat tävla i klass 2 så kan vi inte gå tillbaka till att tävla i klass 1 igen.
Att ha lyckats prestera så här bra på sin tävlingsdebut i lydnad med en hund som Tindra (ni som känner henne förstår vad jag menar) känns så sjukt bra!
Vetskapen om att jag lärt henne allt hon kan ger mig en enorm egoboost. Nu VET jag att vi är ett bra team.
Jag har en pokal som bevisar det! ;)
Jag älskar min hund!
Det var 10 tävlande ekipage i vår klass och 5 st i klass 2.
Vårt resultat, moment för moment:
Platsliggning (koeff 4)
10p
Tandvisning (koeff 1)
10p
Linförighet (koeff 4)
7,5p
Sent sättande, vid sväng, flera släpar
Läggande (koeff 2)
7,5p
Mkt sent
Inkallning (koeff 2)
9p
Avslut
Ställande (koeff 3)
8,5p
Dk kropp (dubbelkommando), tar ett steg, avslut
Apportering (koeff 1)
7p
Släpper
Hopp över hinder (koeff 2)
9p
Avslut
Helhetsintryck (koeff 1)
8,5p
Förklaring av poängräkning:
Koeff = koefficient = värdet på ett moment.
Platsliggning har koeff 4.
Vi fick 10 poäng på det momentet.
10 x 4 = totalt 40 poäng i platsliggningen.
Vi slutade på överraskande höga 172 poäng! :D
Gränsen för första pris är 160p, så vi hade dessutom god marginal!
Första pris handlar i det här sammanhanget inte alls om placering i konkurrensen utan baseras enbart på det enskilda ekipagets poäng. Ett första pris ger ett ekipage chans till uppflyttning - möjlighet att börja tävla i nästa klass.
Jag kommer dock att anmäla oss till åtminstone ett par tävlingar till i klass 1. Orsaken till det är att jag inte riktigt nöjd med alla moment då jag vet att vi kan bättre. Vi HAR gjort det ännu bättre på träning, så jag vill klara det i skarpt läge också innan vi går vidare. Det är nämligen så att när man väl valt uppflyttning så kan man inte gå tillbaka igen. När vi väl börjat tävla i klass 2 så kan vi inte gå tillbaka till att tävla i klass 1 igen.
Att ha lyckats prestera så här bra på sin tävlingsdebut i lydnad med en hund som Tindra (ni som känner henne förstår vad jag menar) känns så sjukt bra!
Vetskapen om att jag lärt henne allt hon kan ger mig en enorm egoboost. Nu VET jag att vi är ett bra team.
Jag har en pokal som bevisar det! ;)
Jag älskar min hund!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)