Tappat något?

I slutet av förra helgen var jag på kvällspromenad med Tindra. Vi gick en kort runda på land, och sedan ut på sjön (frusen, ni vet). Jag hade ringt upp en god vän och pratade massa skvaller om helgens bravader, samtidigt som jag kastade en tennisboll åt Tindra gång på gång. Jag kastade/sparkade iväg den, hon hämtade. jag kastade iväg den åt en annat håll, hon hämtade den igen och släppte den vid mina fötter. Och så vidare.

Jag strosade runt där ute på det hårda vattnet, i mörkret, och Tindra roade sig själv med bollen. När jag började gå tillbaka mot stranden avslutade jag samtalet, och en stund senare upptäckte jag att Tindra inte längre hade bollen i munnen. SUCK. Jag hade ingen ficklampa med mig, och det var kolsvart ute. Så mörkt som det bara kan bli i ett vintrigt norrland. Och eftersom jag hade varit i ett telefonsamtal under större delen av promenaden hade jag inte haft full koll på var hon hade rört sig under tiden. Bollen kunde med andra ord ligga i princip var som helst.

Jag beslutade mig för att återvända dagen därpå, MED ficklampa.

Sagt och gjort, jag traskade ner med Tindra till sjön, släppte lös henne och började leta. Jag försökte engagera henne i letandet också: "Vaaar är bollen, Tindra?" "Hämta bollen, sök bollen!" Hon fick fart i några språng, men återgick sedan till att tassa omkring på egna äventyr, nosa och rulla sig i snön.

"Jaha. Jag får väl leta själv då..." Synd bara att mitt främst sinne är synen, eftersom det inte är helt lätt att urskilja den ljusgröna färgen av en tennisboll bland alla skuggor, gropar och nyanser i allt det vita. En effektiv nos (eller en samarbetsvillig hund) hade definitivt varit en tillgång i sökandet.

Jag gick fram och tillbaka längs stigen som bildats av ispromenerande människor, men hittade ingen boll. Jag gav upp och vände tillbaka. Jag lyfte blicken för att lokalisera hunden, hon befann sig en bit bort, mot vassen, och nosade runt på marken. Jag ropade på henne och såg att hon tittade upp mot mig. Sedan sänkte hon huvudet och plockade upp något, och kom springande. Med bollen i munnen! Stolthet är en härlig känsla, och den kan dyka upp inom en i andra situationer än när man fått ett bra resultat på ett prov, eller ens småsyskon visar att de kan stå emot grupptryck *snyft*

Tidigare kväll tappade jag bort mina hemmanycklar när jag var ute med Tindra på promenad på isen. Gissa vem som hittade dem igen...