Sällskapssjuka

Först: en reflektion:
Mina blogginlägg skrivs inte lika frekvent längre, men de blir desto längre :P När jag väl kommer igång så gör jag det ordentligt. Att skriva är det bästa sättet för mig att rensa huvudet på tankar och reda ut mina känslor. Det gör mig gott.


. . . . . . . .


Fan.. Jag är inte bra på att vara ensam. Halli och Anton är på bio, de ser "X-Men origins - Wolverine". Jag hade ingen lust att komma med, men jag kan inte förklara varför. Nu ångrar jag mig en aning. Inte för att jag så gärna skulle vilja se filmen(även om jag tror att den är bra), utan för att jag så gärna tillbringar mina kvällar tillsammans med Halli. Och mina dagar också för den delen.

Jag är sällskapssjuk, och det är inte bra. Det är jobbigt för mig, och det är nog jobbigt för Halli också. Ibland händer det att jag vill vara en stund för mig själv hemma i min lägenhet. Jag trivs trots allt bra där, bland alla mina blommor, mina gosedjur, det orangea och svarta, min stereo och mina CDs. Men det händer inte ofta, utan väldigt sällan. Jag kan inte tröttna på att umgås med Halli, jag kan inte få nog av att vara med honom. Är det bra? Jag har tur som har en pojkvän som står ut med att ha mig så nära hela tiden, vem som helst skulle inte tycka att det var okej. Många skulle nog tycka att deras gräns var passerad vid det här laget.

Jag har alltid haft stor familj. Med tre syskon blir det aldrig helt tyst och lugnt. Och när Elin och Veronica flyttade hemifrån så tog det ju inte lång tid innan Malin och Marcus tog plats i familjen. Då var vi ju sex personer hemma igen.
Att gå från stor familj till ensamhet är ett stort steg, på samma vis som att en flytt från Stockholm till Luleå är ett stort steg. Ibland känns det som att steget varit lite FÖR stort, men det är bara stundtals, när jag inte är på topp. Jag kommer nog klara mig, jag är ju inte vem som helst

Nighty night