Jag ska flytta. Långt. Jag vet.
JAG VET att mycket måste tänkas på, JAG VET att mycket måste fixas och ordnas innan jag far - jobb, plugg, boende... JAG VET att allting inte kommer att vara frid och fröjd bara för att jag flyttar upp till Luleå.
MEN,
jag vill verkligen flytta. Till min pojkvän, till mina vänner. Hemifrån. Och jag försöker få ihop allting, försöker göra upp en så bra plan som möjligt för hur allting ska gå till.
Verkar det som att jag tar för lätt på det hela?
Sanning: Jag är jätteorolig över hur det kommer gå! Vad som kommer hända. Om jag kommer hitta jobb och hur mycket jag ska plugga. Om jag kommer klara mig ekonomiskt och hur jag ska bo.
Jag behöver uppmuntran, ord av hoppfullhet, behöver råd och förslag på hur jag kan lösa min situation på bästa sätt.
Jag behöver absolut INTE bli anklagad för att vara oförståndig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du o jag är lika. Varken du eller jag visar att vi är oroliga på utsidan, så att allt ser så enkelt ut och det är det pappa reagerar på. Vi lägger inte ner tid på att sprida vidare det oroande vi bär på till andra. vi tar tag i det själva. Har jag rätt? Vi är lika du o jag syster <3
SvaraRaderaDålig pappa..! jag vet att du kan klara det, och det vet du att jag vet.. ta ingen skit!
SvaraRadera