Löprunda inomhus?

"...som bor på gård eller i hus. (Helst på landet)..."
"...Vi vill att han kommer ut helst på landet..."
"...att hon hamnar på landet. Så det finns möjlighet att springa..."
"...vill gärna komma till någon på landet...där hon får vara med överallt..."
"...söker ett nytt varaktigt hem på landet..."
"...hos er som bor på landet..."

En mängd olika formuleringar men med samma budskap. Liknande fraser är väldigt vanligt förekommande i hundannonser.
Idyllen om hundar på landet är väl någonting alla skulle önska sin omplaceringshund att få uppleva.
Tankar om hundar som slipper promenera enbart på asfalt och i täta bostadsområden.
Hundar som slipper koppel och trånga lägenheter.
Hundar som ständigt går lösa på tomten/gården.
Hundar som får springa fritt i skogen och över åkrar och ängar i timtal varje dag.
Hundar så lyckliga som en hund någonsin kan bli.

Men nu ska vi tänka efter och vara realistiska.
Hur många omplaceringshundar finns det i Sverige? (många)

Hur stor andel av Sveriges befolkning bor "på landet"? (färre än de som bor i tätort)
Hur många av dessa lantisar funderar på att skaffa en hund? (ännu färre)
Hur många av dessa hundsugna lantisar är ute efter just en omplaceringshund att ta hand om, hellre än en valp direkt från uppfödaren? (ytterst få)

Alla dessa omplaceringshundar kommer alltså inte att hamna på landet, hur trevligt det än skulle vara för dem.

Det finns dock en annan viktig frågeställning på ämnet, nämligen: "Är ett hem på landet = välmående?"
Vad är det som gör en hund lycklig och välmående, är det stora ytor (både ute och inne) och det "vilda" livet som är nyckeln?
Visst mår hundar bra av frihet och möjlighet att aktivera sig och göra av med energi, men hur är det med resten då?
Ledarskap, socialisering, uppfostran, trygghet och närhet är också saker var hund behöver för att kunna leva ett gott liv.

Många annonser innehåller någonting i stil med:
"...ej till lägenhet!..."
"...ska bo på landet eller i ett hus, alltså ingen som bor i lägenhet..."
"... inte att säljas till någon i lägenhet då det inte skulle funka..."

Så vad är det som är så hemskt med lägenheter då?
Visst finns det hundar som verkligen inte trivs i lägenhet. Hundar som av vaktinstinkt, otrygghet eller annan orsak är väldigt känsliga för ljud och rörelse i omgivningen skulle antagligen få fullt upp i en lägenhet i ett tätare bostadsområde. Steg i trapphuset, grannar som väsnas, folk som går förbi utanför köksfönstret... En sådan hund ska självklart inte tvingas bo i lägenhet då den antagligen inte skulle kunna slappna av ordentligt och må bra under sådana förhållanden. Men det beror nog sällan på brist på utrymme.
En hund som bor i lägenhet har möjlighet att få allt som en hund på landet har, utom möjligtvis stora bostadsytor (oftast, det finns ju stora lägenheter). Så varför hänga upp sig på denna enstaka punkt, väger den verkligen så tungt?
"Men en hund som bor stort kan ju röra på sig mycket mer!" Eller?
Jag motionerar i alla fall inte min hund inomhus.
Motionerar du din hund inomhus?
Känner du någon som motionerar sin hund inomhus?

Jag är snarare av den uppfattningen att ett FÖR stort utrymme kan göra en hund otrygg snarare än lycklig av friheten. Många hundar trivs bättre med att bli lämnade i sin lilla bur eller i bilen än med hela huset/lägenheten för sig själv.
Min egen hund sover mest inomhus. Hon är ju visserligen en väldigt lugn hund med en tämligen låg energinivå och som inte måste GÖRA någonting hela tiden för att inte bli tokig, men ändå.

"...Helst nån som bor i hus..."

Vad tror du skulle vara bäst?
1. Ett tryggt liv i lägenhet, med ordentliga promenader och aktivering utomhus, mycket annat folk och andra hundar att träffa samt en bestämd uppfostran.
2. En livad tillvaro i en större flock, med blandade bemötanden från flera olika familjemedlemmar i varierande åldrar, mer gos och gull än uppfostran samt fler lösa stunder i den inhägnade trädgården bakom huset än turer ute i naturen.
3. Ett fartfyllt liv på landet med mycket spring lös i skog och mark, men även en del stillasittande i hundgård, bristfällig uppfostran och fysisk kontakt med husse och matte samt ytterst få hundvänner att träffa och leka med.

Som ni säkert kan uttyda är jämförelsen väldigt partisk och en aning stereotyp, men ni förstår förhoppningsvis varför.
Sedan jag flyttade från Stockholm till norra norrland har min kunskap om hundhållning breddats avsevärt. En sak som har slagit mig är hur många hundgårdar det finns här uppe!
De flesta finns i bostadsområden i glesbygden, alltså på landet, men en del ses även i trädgårdar intill villor i tätorten.

Här uppe jagas det mycket, alla antingen jagar själv eller har en släkting eller bekant som jagar. Till jakten används jakthundar av alla dess slag, men min uppfattning är att ställande (ex jämthund) och drivande jakthundar (ex stövare av olika slag) utgör den större delen.
Dessa jakthundar är ett oersättligt verktyg för jägarna i skogen under jaktsäsongen, men resten av året då?
Faktum är att jag från flera håll hört om hundar som är ute i naturen i princip dagarna i sträck under de veckorna då det jagas för fullt, för att sedan knappt komma ut ur hundgården under resten av året. De är ofta relativt ouppfostrade och reagerar eller reagerar starkt på förbipasserande hundar och ibland även på människor.
När hunden är i hundgården har ägarna föga makt över den om den inte uppfostrades INNAN den vande sig vid att stå ute. Om en hund tror att det är tillåtet skälla på förbipasserande så kommer den troligtvis också att göra det.
När hunden väl skäller så springer sällan husse eller matte ut ur huset för att säga åt hunden. Det stör dem ju inte lika mycket som det hade gjort om hunden skällde inomhus. Och de har heller inte lika många grannar att ta hänsyn till. De bor ju på landet. (Och de grannar som trots allt bor i närheten tycker antagligen inte heller att det är någonting konstigt att hunden skäller i hundgården, eftersom det är så pass vanligt i den här delen av landet.)

Hundarna är säkert suveräna på att göra det de är födda till, att jaga, men de skulle aldrig klara av ett tätortsliv utan klagomål från omgivningen.

Jag skulle istället för alla dessa krav på hus eller boende på landet vilja se fler annonser med önskningar av den här typen:

"...måste finnas hundvana i hemmet och tillgång till stor trädgård/natur..."
"...Hund söker hem med mycket natur..."

En hund kan bo på landet eller i hus utan att få vistas särskilt mycket i naturen. På samma vis kan en hund som bor i en trängre lägenhet ha turen att få regelbundna långpromenader eller utflykter till skogs.
Ingenting är givet bara för att man råkar bo på ett visst sätt. En hund kan bli lycklig och välmående nästan oavsett var eller hur den bor, så länge dess behov tillfredställs.

Vettiga människor och hundägare som vet vad en hund behöver, DET är vad folk borde kräva åt sin omplaceringshund!

Tindra och Ronja i full fart i Kalix :)