Hundrädd? Näää

Jag insåg häromdagen att jag lika väl hade kunnat vara hundrädd idag. Insikten kom som en blixt från klar himmel, jag har aldrig tänkt på situationen på det sättet! Det fick mig att fundera.

När jag var liten hade mina farföräldrar en svart, stor och läskig hund.
Han skällde mycket och hoppade massa på mig och min lillasyster varje gång vi var och hälsade på.

Ricky var en Groenendael. Jag var väl ca 5-10 år då mina farföräldrar hade honom.
Han var antagligen smått understimulerad, trots deras underbart stora och välskötta trädgård.
Mitt minne sviker mig när det gäller mer detaljerade beskrivningar av hans mentalitet, beteende och skötsel.
Ska nog be pappa fylla i det mitt barnasinne inte lyckades registrera :P

Vi tyckte att Ricky var läskig, men vilka barn tycker om när stora hundar hoppar på en?
Så hur kommer det sig att rädslan inte dröjde kvar?

En av mina mostrar bor på en gård, och där har min familj spenderat många lov och högtider. Min moster har liksom alltid haft hund. Åtminstone så länge jag levat. Hennes hundar har varit oerhört väluppfostrade och stabila allihop, vilket har givit mig en väldigt bra upplevelse av hundar.
Några år senare när jag var kring tio år så skaffade min familj en blandrasvalp, Molle. Pointer, engelsk springer spaniel, labrador och dobermann. Han var en otroligt fin och trevlig hund!

Min uppfattning var att jag var den person i familjen han lyssnade bäst på. Min lillasyster fick inte gå ut med honom, han var för stark och energisk för henne.
Jag minns fortfarande när jag gick på asfaltsplanen vid "stora lekparken" (där det spolades skridskobana varje vinter) med Molle och en näve hundgodis i fickan. Jag lät kopplet hänga löst släpandes efter honom, och jag lyckades få honom att gå fot vid min sida! Så stolt jag var efter den dagen!

När mina föräldrar skilde sig (jag var 11 år) gick det inte ihop längre. Vi sålde Molle till en person som var bekant med familjen som ägde ett av Molles kullsyskon. Vi hade då haft honom hos oss i mindre än ett år.
Jag var länge väldigt ledsen över att ha förlorat honom, vi trivdes ju så bra ihop.

Ytterligare en tid senare, när pappa hade träffat sin nuvarande fästmö, så kom en annan hund in i mitt liv. En engelsk springer spaniel på två år stal Kickis hjärta och hamnade hos oss.
Igor, som fortfarande bor hos pappa, är en av de trevligaste hundarna jag känt. Han är oerhört lugn och lätthanterlig, social med både människor och hundar och lättlärd med rätt godis i din hand! :P
Den första hunden jag lärt morra på kommando, det var kul :)

Han höll pappa aktiv under ett års sjukskrivning, han har hållit oss sällskap på promenader till affären och ut i blåbärsskogen, och han har förgyllt våra liv med ljudet av pipleksaker, välkommen hem-yl och en massa tokigheter som bjudit upp till skratt.

Och slutligen - nu har jag äntligen min egen hund, Tindra. Världens bästa, fråga vem som helst (kaxigt men sant!)

Jag tror helt enkelt att de bra hundrelaterade upplevelserna övervinner de dåliga i mitt fall. Om jag inte hade haft så mycket hundkontakt under den senare delen av min barndom, så kanske de negativa upplevelserna med Ricky hade blivit starkare.

Jag kan bara föreställa mig hur otroligt påfrestande det måste vara att lida av hundrädsla i dagens hundtäta samhälle. Det kan vara lätt att som hundälskare och -ägare avfärda sådan rädsla med en fnysning, "hundar är väl inte farliga!" Med den inställningen lär inte problemet bli mindre.

Så, till alla människor där ute som känner sig osäkra eller rädda i närheten av hundar - umgås MER med trevliga och stabila hundar! Så pass att de bra erfarenheterna till slut väger tyngre än de negativa. Det finns säkert någon snäll hund i er omgivning om ni tänker efter?

Annars ställer jag och Tindra upp, när som helst! ;)