*Vill oxå!*

Hela dagen har jag tänkt på hur gärna jag vill följa med på fest ikväll med ungefär hela min umgängeskrets! Jag har kommit fram till varför jag har så svårt för sådana här situationer. Varför jag tycker att det är sååå jobbigt att sitta hemma och veta att alla andra (ja, alla) är ute och roar sig tillsammans. Av samma orsak blir jag på dåligt humör så fort Halli har nåt för sig men inte jag.

Jag har helt enkelt svårt för att vara ensam. Det känns lite som avundsjuka, men inte riktigt samma. "Varför ska de få, men inte jag? Varför måste jag ha det ensamt och tråkigt, men inte de?" Jag känner mig väldigt utanför.Det kommer automatiskt, men blir värre ju mer jag funderar över situationen.

Det hela KAN bero på att jag under hela min uppväxt alltid haft liv och rörelse hemma, i och med min stora familj. Några fler teorier har jag faktiskt inte. Än.

Jag tänker så mycket! Nästan jämt. På gott och ont. Visst ska man fundera över saker - reda ut problem, känna efter vad man vill, planera osv... Men i mitt huvud går det ofta för långt, till den punkt då allting känns oöverkomligt och jobbigt att greppa.

Därför har jag ett stort behov att skriva om allt jag tänker. Jag hoppas det här kommer att hjälpa. Har dock halkat efter med skrivandet sedan jag skaffade Facebook. Det har blivit mer av korta, enkla inlägg på Facebook än de här mer ordentliga bloggtexterna. Det är egentligen dem jag behöver.

Det är alltså Halloween-/födelsedagsparty ikväll, vilket följs av utgång på Stuk. Utklädnad, födelsedagsfirande och metalkväll på krogen. Alla utom jag. Denna gång pga att jag börjar jobba 06.30 imorgon bitti. Jag tycker inte om det här..