God Jul - forts.

Here we go AGAIN!
(läs nedanstående inlägg först om ni inte redan gjort det)

Efter en omgång julmat så var det dags för Kalle, wiie! Den stunden kändes dock inte sådär härlig som den brukar.Det blev istället känslosamt åt det andra hållet.

I min familj är Kalle på julafton obligatoriskt. Det är en stund då alla sitter framför teven tillsammans, en stund av gemenskap, skratt åt alla de tecknade tokigheterna man sett en gång om året så länge man minns, och så diskussion kring vilka nya filmer som troligtvis kommer vara med i år förstås.

Nu var första gången saknaden av min familj gjorde sig påmind sedan jag jag flyttade hemifrån upp hit till Luleå. Jag satt hemma hos familjen Hallikainen i Kalix. Alla utom jag och Halli satt fortfarande kvar i köket vid julbordet - de åt och pratade. Jag såg på Kalle, och Halli satt visserligen bredvid mig, men hans uppmärksamhet riktades inte mot teven, utan togs upp av Planetrion på laptopen framför honom.
Jag kände mig inte hemma. Jag kände ensamhet - på självaste julafton!

Ända sedan jag vaknade hade jag känt mig lite konstig, men jag hade inte kunnat sätta fingret på vad orsaken kunde vara.Jag kunde inte ens beskriva mer exakt HUR jag kände mig, mer än att jag kände att jag inte hade någon större lust med någonting.
Men hela situationen under Kalle Anka-tittandet gjorde att jag började gråta. Och jag grät mycket.

Jag saknade min familj så otroligt mycket just precis då. När jag satt och såg på Kalle. Själv.
Inte med mamma, vars favorit är Musses fascinerande praktiska husvagn, inte med Marina som jag alltid skrattar ihop med när hackspetten åker på sin osynliga motorcykel...

Halli blev förskräckt när han såg att jag storgrät. Vi gick in i sovrummet och lade oss på sängen. Jag kröp ihop hos honom. Utan att jag behövde säga någonting förstod han att jag saknade min familj. Genom stora tårar och häftiga snyftningar försökte jag förklara varför det kändes så hemskt just nu. Han tröstade mig och jag lugnade mig efter en stund. Jag sa att jag ville ringa till mamma, och Halli gick ut ur rummet.
Jag ringde mamma, och jag ringde pappa. Jag berättade vad som hade hänt och grät lite till.Men efter att ha pratat med dem kändes det mycket bättre.
Halli hade berättat för sina föräldrar vad som hade hänt, för självklart undrade de hur det var fatt med mig. Det Maggan(Hallis mamma) sa till mig sedan rörde mig.
Hon uttryckte först sin förståelse att det måste vara svårt att vara så långt ifrån sina närmaste och käraste en dag som julafton, men sedan tillade hon att "om det är någonting du saknar hemifrån så får du självklart ta med dig den traditionen hit till oss - någon särskild mat ni brukar ha på julbordet eller så. Så att du känner dig mer hemma." Det var JÄTTEfint sagt! Jag tycker verkligen om Hallis familj. Det hoppas jag att de vet =)

När jag hade samlat mig och bordet var avdukat så for vi till Hallis mormor och morfar för att träffa mer släkt, äta mer julmat och öppna mer paket. Det var riktigt trevligt det också, även om det inte var Halli som var tomte denna gång :P

Senare när vi hade kommit hem till Hallis föräldrar igen så ringde jag och pratade med Vonka en stund. Saknadskänslor har nämligen en tendens att uppstå hos mig kvällstid, så jag ringde henne INNAN jag hann bryta ihop. Hon sa att de alla tänkte på mig och saknade mig också. Det hjälpte.

Den kvällen, när jag och Halli låg i sängen och skulle sova viskade jag till honom:
"Halli vill du veta en sak?"
"Mm."
"Säkert?"
"Ja det är klart"
"Jag älskar dig..."
Reaktion: En leende, försiktigt fnissande Halli som kramar om mig hårt. Och jag somnade i hans armar.

Jag hade trots allt en god jul, men nästa gång blir det nog ändå med min egen familj.
Och förhoppnigsvis kommer Halli med mig också =)

Tack för att du finns älskling, vad skulle jag göra utan din famn att kura ihop mig i när jag är ledsen?
Du är bäst, jag älskar dig! Pozz