Nu börjas det igen. Och det är lika spännande, lika pirrigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, men ändå har många förhoppningar, planer om hur jag vill att det ska bli.
Förhoppningarna gör mig exalterad och otålig, men vetskapen om att allting inte blir som man tänkt sig, gör mig nervös. Vi får helt enkelt hoppas på det bästa. Att vår framtida hund blir den kompis vi önskar. Att vi passar bra ihop, att han/hon får sina behov fyllda och mår bra tillsammans med oss. Jag hoppas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar