Det är jobbigt...

...riktigt jobbigt. Jag mår inte bra.

Den är jobbig. Att den finns. Att den ställer till det för dem som nyttjar den. Och till och med för vissa som inte gör det.

Jag har försökt visa min ståndpunkt, jag har inte druckit en enda droppe alkohol sedan jag bestämde mig. Imorgon är det fyra månader sedan.

Ändå känns det inte helt bra. Tankarna dyker ofta upp i huvudet på mig, om alkohol, fest och människor. Särskilt såhär veckan innan Lulekalaset. Jag har funderat mycket på om jag ska gå eller inte. *jaha, nu gråter jag igen*

Å ena sidan känns det inte ett dugg lockande - inga bra band ska spela så det blir ingen vidare musikupplevelse. Hundratals kronor för dåliga spelningar känns inte så värt det.
Å andra sidan känns det som något av min och Hallis stund, det var ju under Lulekalaset vi träffades första gången. Och det är ju orsaken till att mitt liv ser ut som det gör - luleåbo, kär och skaffat nya vänner i ett helt nytt liv.

Men det som känns värst är ändå, ja just det - alkoholen, som ju givetsvis kommer att finnas överallt omkring mig. Jag har så svårt att acceptera dess närvaro, har svårt att trivas i drickarsituationer. Det är just det som gör mig så... kluven =/

Mina åsikter och funderingar kring ämnet har väckt en helt ny känsla inom mig. Jag upplever en känsla jag aldrig känt förut, och jag har därför väldigt svårt att välja ett ord för att beskriva den. Frustration. Över att ingen verkar bry sig tillräckligt mycket. Över att behöva bevittna samma visa om och om igen - illamående, ånger, dåligt beteende, förstörda stunder.

Frustrationen har sällskap av Besvikelse. Besvikelse över reaktionen hos min omgivning sedan jag bestämde mig för att sluta dricka. Det skapade knappt någon reaktion alls. Den enda egentliga responsen jag fått är en vän som sagt att denne påverkats av våra diskussioner om alkohol, och mina tankar och åsikter. Att veta att jag har minsta lilla inflytande i någons liv på det sättet känns oerhört bra. För mig är det här viktigt, och det är därför allting som händer omkring mig som har att göra med drickande att göra tar så hårt på mig.

Jag känner Hjälplöshet, eller kanske är det Maktlöshet. Det beror väl delvis på den magra reaktionen från familj och vänner. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men jag hade bevisligen alldeles för höga förväntningar. Jag trodde väl att jag kanske kunde påverka mer, som mitt bidrag till en bättre värld. Att så ett frö någonstans, få folk att fundera över alltihop. "Vad vill jag göra, göra jag verkligen det jag vill? Vad gör jag för andras skull mer än för min egen? Vad behöver jag? Vad måste jag?"

Ensamheten är starkare än den någon gång varit under de här fyra månaderna. Jag har ingen att anfötro mig åt, ingen att vända mig till med alla mina frågor och funderingar. Hur ska jag tänka för att kunna börja acceptera andra människors drickande i min närvaro? Hur ska jag göra för att inte känna mig utanför i festliga stunder? Hur ska jag förklara hur jag känner för folk omkring mig så att de förstår mig? Jag vill bli förstådd.

Den senaste veckan har allt detta bubblat inom mig, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vem jag ska prata med, vad jag ska göra, vad jag vill göra. Jag har varit ledsen och vilsen. Suttit tyst, i min egen värld. Kan ha uppfattats som lite "konstig" vissa dagar eller stunder.

Stundtals får jag lust att skita totalt i hela Lulekalaset, mest för min egen skull, men även för mitt sällskaps. Jag vet att jag kommer att känna mig obekväm i situationen, och det kommer få mig att må dåligt. Dåligt humör smittar.

"Klart du ska med!"

Ja, det är klart jag ska! Jag tycker ju om att umgås med folk, vänner som obekanta. Jag tycker om att lyssna på musik, dansa, snacka skit och toka mig lite. Jag tycker om en glad stämning. Jag tycker om fest, i vanliga fall.

"...men om du tänker bli helt sur och tråkig så får du stanna hemma"

Det har förändrats. Nu för tiden finns alla känslorna med mig, och det kommer de nog vara tills jag lyckas trassla ut mig själv och ta reda på vad jag ska ta mig till.

Det är inte kul att ha en sur och tråkig person i sällskapet när det är fest. Men om man inte går på fester och umgås så är man ju konstig. För tillfällen då alla träffas och har roligt tillsammans, det kallas för fest. Någon annan umgängesform är sällsynt i vår ålder.

Jag ändrar mig ständigt.
- Ja jag ska gå.
- Nej jag ska inte gå, jag stannar hemma. Jag kommer ändå inte att ha lika kul som alla andra.
Men jag kommer ju ha dötrist hemma när jag vet att ungefär ALLA andra Luleåbor är i stan och har jätteroligt. Och gillar ju att träffa folk!
- Jag kanske kan vara med på förfesterna och sedan cykla hem när resten går ut? Nej, då kommer jag ju känna mig totalt utanför.

Det känns som att jag är udda. Jag passar inte in i sällskapet.

Man ska ju dricka och ha kul på fest.
Men om man inte vill dricka, och mår dåligt av att vara på fest, förlorar man sitt umgänge då..?

Jag är rädd. Rädd att jag aldrig kommer få fason på det här. Jag vill ju hinna ha roligt jag med...